JAG BÖRJADE GÅ på bio mera seriöst när jag var 13 år, 1967.
Och egentligen har jag aldrig slutat sedan dess. Inräknat med de filmer jag har sett på tv samt på video, har det väl i ungefärliga slängar blivit cirka så där 10.000 – 12.000 filmer; det kan inte bli annat än en beräkning: jag har faktiskt aldrig räknat dem var för sig. Men garanterat väldigt, VÄLDIGT, många är det.
DET ÄR DEN både kunniga och förtjusande serien i SVT 2 på lördagskvällarna, The Story of Film (ja, jag tjatar om den, men det är den också mycket väl värd) som har startat de här tankegångarna hos mig. Och som jag nu delar med mig av här.
Förvisso hade jag ett filmliv före 13-årsåldern också. Ögonen (och intresset !) öppnades ungefär i tioårsåldern för film-mediet via de artiklar som Gunnar ”Cyrano” Söderholm skrev i Kuriren och som Torsten Jungstedt veckoligen skrev om tv-filmer i Röster i Radio. Väldigt föga kunde jag ju då ana att jag om så där ett drygt decennium skulle bli kamrat och kollega med den förstnämnde och mycket god vän med den senare; alltid höggradigt excentrisk och ständigt skrudad i tweed. Nu är de avgångna till de sälla jaktmarkerna sedan länge bägge två och den filmiska friden vare med dem.
På den tiden fanns det endast en (svartvit) tv-kanal och 1 (en) långfilm i veckan visades. Det går inte ens att jämföra med hur det är nu, med hundratals kanaler och filmer dygnet runt men: så var det i alla fall. Som gryende filmgalning hade man att se den där enda långfilmen, om den så kom från Syd-Korea (men det gjorde den ju nästan aldrig) men likafullt: man slog i sig det som erbjöds.
PÅ RIKTIGA BIOGRAFER såg jag matinéer och hann ofta med två stycken sådana på söndagarna. Det fanns väldigt få särskilda barnfilmer på den här tiden (skulle vara Olle Hellboms filmer efter Astrid Lindgrens böcker då) och matinée-repertoaren bestod av gamla robusta äventyrsfilmer samt western-filmer där hjälten laddade om sin revolver ungefär en gång i veckan.
Men sånt struntade man ju högaktningsfullt i och älskade i stället besinningslöst alltsammans som visades.
FÖR ATT ÅTERGÅ till 1967, då jag lite försiktigt startade upp min mission att se vuxenfilmer (som man egentligen skulle vara 15 för att få se, men jag blev aldrig genomskådad – vilket jag dock hade blivit två år tidigare när jag som elvaåring hade släpat med mig mamma, som lätt motvilligt alibi, för att se Här har du ditt liv, i regi av Jan Troell och delvis inspelad i Norrbotten, och nekades detta. Vi fick gå till den biograf där Sound of Music visades i stället och där det var fritt fram) så kostade det 4.75 kronor att lösa en biljett och se en film då.
Jag såg allt (bokstavligen). På Forellen, på Spegeln nere i Shopping center och på Vågen, nere i backen mitt emot gamla biblioteket.
Och på lördagskvällarna var det så kallade nattinéer, med gamla krigs- och westernfilmer med Cornel Wilde och Audie Murphy. Hade jag bara möjlighet till det så svepte jag i mig någon sådan också. Innan jag gick eller cyklade hem, genom kolmörkret i malmhamnen, fast det hände ju aldrig någonting. Sista bussen gick 21.45 och den hann man ju inte med.
MAMMA OCH DEN övriga släkten var snälla och hyggliga och lät mig se det mesta, utan att censur-ingripa. Vilket jag är dem evigt tacksamma för (detta gällde även för mitt bottenlösa bok- och läsintresse, för övrigt). Någonstans i den här åldern kom även Filmstudion in i mitt liv och givetvis såg jag allt som erbjöds (vanligtvis en film i månaden) även där.
Bland filmer som verkligen har betytt mycket för mig räknar jag några som jag första gången såg på just Filmstudion. Först några italienare som Viscontis Rocco och hans bröder, de Sicas Cykeltjuven och Fellinis La Strada och senare även Amarcord.
Och mot den senare delen av 70-talet slängde jag mig en kväll i väg på cykel, utan mössa eller vantar och i 27 minusgraders kyla, för att åka till Norra Örnässkolans aula (där Filmstudion just då höll till) för att se John Hustons boxardrama Fat City – chansernas stad, med Jeff Bridges och Stacy Keach och slutmusiken som utgjordes av Help Me Make It Through The Night med Kris Kristofferson, som hjälpte mig att gilla riktig musik – country – också.
Och så där höll det på. 1968, fyllda 14 år, praktiserade jag på Norrskensflamman och blev kvar där i tio år som filmrecensent. Sedan flyttade jag till Kuriren och skrev om film där till någon frågade mig hur länge jag gjort det och jag svarade ”i 42 år” och fick till svar ”då är det dags att göra något annat” och då blev det så. Men jag går på bio fortfarande.
KATTEN MALIN TITTAR stundtals på tv men saknar egentligt intresse för film. Men hon är ändå allra bäst samt: Äventyret går vidare.