DET ÄR VÄL antagligen en total tillfällighet att de bägge skönsjungande gentlemännen Rod Stewart och Tommy Körberg, 68 respektive 65 år, har valt att utge sina (lika respektive) skriftliga självbiografier närmast parallellt, med bara några månaders mellanrum.
De heter Min självbiografi (Stewart, Norstedts, översättning av Ulf Gyllenhak) och Sjung tills du stupar (Körberg, Norstedts), är på omkring 400 sidor stycket, är var och en närmast hänsynslöst självutlämnande och – garanterat! – även grandiost underhållande läsfester. Men med, förvånande nog, sparsamt med intressant skvaller. Så utsvävande som de här gossarna ändå har levt.
Tommy Körberg, som (grattis!) fyllde 65 år häromdagen föddes i Norsjö, Västerbotten, utom äktenskapet, av en ensamstående mor. Detta har jag och Körberg för övrigt gemensamt, men varken han eller jag tycks ha lidit någon större skada av att ha varit så kallade ”oäktingar” eller ”bastarder”, trots att det på den tiden (det skiljer några få år emellan oss) var en social skandal att födas utanför äktenskapet.
Körberg, som har haft skrivhjälp av journalisten Klas Ekman, skeppades omkring bland morföräldrar och andra släktingar som liten grabb och tycks inte ha drabbats av några mera bestående men av detta. Han växte upp, hamnade i Stockholm och i popgrupper (som i Tom & Mick and The Maniacs), vann EM-schlagern med Judy min vän (som han långt senare upptäckte var den engelske sågaren Morrisseys stora favorit) och åkte i väg till Spanien för att tävla där (diktatorn Franco levde fortfarande och Körberg ångrar sin resa dit men säger sig också ha haft det ”riktigt kul där”.
MAN KAN I det stora hela att Tommy Körberg inte är mannen som slösar bort sin tid med att hålla på att ångra begångna bedrifter. I boken redovisar han (generöst) om inte samtliga så i alla fall majoriteten av all den sprit i form av drinkar som han har druckit genom åren, allt vin och alla öl också.
Merparten av de fester han närvarat på. De droger som han endera rökt eller sniffat in genom näsan (några månaders fängelse för kokainmissbruket, något som Körberg inte tycks ha haft så mycket emot – ”jag fick vila ut”). Diverse mer eller mindre officiella fyllor (väldigt många sådana och lika förbannat håller rösten utmärkt fortfarande fast – det gjorde den ju upp emot 80-årsåldern för Frank Sinatra också och han underhöll den ju frekvent med filterlösa Chesterfield cigaretter och Jack Daniels drinkar (men förresten: det kanske var därför…) och annat rumlande därtill.
Några äktenskap och ett antal barn har det också blivit. Åsikter om kolleger och ett och annat också. Och Körberg kan inte heller riktigt låta bli att då och då utdela tasksparkar och tjuvnyp, när han tycker att så är befogat (och han håller ju aldrig precis igen…). Musicalstjärna i London och i Stockholm, filmiskt verksam med bland andra Hasse & Tage (och ett sänghalms-tjosan med Lena Nyman blev det uppenbarligen här också), ännu en schlager-seger med Stad i ljus och med Anthem, ur Björn & Benny-musicalen Chess, som en evig triumf.
Tommy Körberg finner inte någon anledning att skämmas över något han har gjort eller åstadkommit och det tycker jag är helt rätt; även jag har hamnat i officiell debatt med honom, angående en recension, men vi överlevde bägge två och lär nog fortsätta en stund till med det, skulle jag väl säkert tro.
Sjung tills du stupar är i alla fall en robust underhållande memoar ur främst det svenska nöjeslivet; med lagom stänk ur även det internationella dito så: Läs tills du stupar !
KOLLEGAN ROD STEWART tycks faktiskt ha tecknat ned sina minnen alldeles själv och helt utan hjälp. Han har ju också hunnit med en hel del under sina snart 70 uppnådda år, med betydligt mera inom kokainområdet, kvinnosektorn (inte så väldigt många äktenskap, men 8 barn i olika förhållanden har det ändå blivit) och så har ju Rod dragit in sådana väldiga mängder med pengar att han har haft mera än råd att obekymrat inhandla diverse stora slott och herrgårdar också.
Efter att ha gjort två plattor med Jeff Beck Group (där även den livslånga kompisen Ronnie Wood var med), ett antal sådana med gruppen Faces (väldigt respektingivande trots att de i princip repeterade på närmaste pub; Ronnie Wood var även med här) och ett stort antal soloplattor från 1970 med An Old Raincoat Won't Ever Let You Down och framåt, har Rod Stewart alltid bibehållit såväl självrespekten som sin sandpappershesa röst.
MEST AV ALLT har han ständigt framstått som en busgrabb som ständigt har haft kul; med bärs, blondiner, fotboll och musik. För några år sedan var han i Sundsvall och det var riktigt kul att se honom där och då. Fast det är ännu mera kul att läsa (om och honom) i denna uppriktigt roande minnesvolym.
KATTEN MALIN HÅLLER strikt koll på gatan genom fönstret allt medan Äventyret bara går vidare. Så är det.