I SÖNDAGS EFTERMIDDAG lyssnade jag på Sommar, i radions P 1.
Inledningsvis höll jag på och plockade med tidningar som vanligt och strölyssnade. Men snart la jag av med det och ägnade mig enbart åt att lyssna. Det var det nämligen värt; programvärd var Kristian Gidlund, 29, och han talade närmast uteslutande om döden. Mera exakt: om sin egen, förestående, död.
Kristian Gidlund har varit trummis i rock-gruppen Sugar Plum Fairies och för två år sedan, när han bara var 27 år, drabbades han av magcancer. Som han opererades för och trodde sig ha blivit fri ifrån. Men. Den kom tillbaka. Ännu mera beslutsam än tidigare. Och den här gången blev inte Kristian av med den. Den här gången var den obotlig. Han lever alltså på lånad övertid. Döden kan anmäla sig. Precis. När. Som. Helst. Kanske orkar han till årets slut. Men lika mycket: kanske gör han inte det.
Och han vet alltså om det. Hur jävligt det är. Och han förmår ändå att tala så vackert om det. Sakligt. Litterärt. Väldigt välformulerat. Nästan som om det vore liksom vad som helst. Bara. Brutalt. Och förtrollande vackert.
EFTER BARA EN kortare stund av programmet börjar det bli trångt i ögonen. Ännu mera så när Kristian Gidlund håller ett litet tal till det barn som han inte har, inte är fött, aldrig kommer att födas och som han aldrig kommer att få.
All musik i programmet är utomordentligt väl vald och handlar, så gott som uteslutande, om det slutgiltiga som ingen av oss kommer undan: om döden.
Det är Cycles med Frank Sinatra, Goodbye med Emmylou Harris, Man måste dö några gånger innan man kan leva med Håkan Hellström och jag känner att det bara blir allt trängre inne i ögonen efter varje låt. Och så är det dags för sista låten, efter en och en halv timme av ständigt intensiv och varmt närvarande radio, och det är Mother and Child Reunion med Paul Simon och då är det alldeles färdigt och det bara brister för mig.
Ingen trängsel alls i ögonen längre. All mödosamt uppdämd gråt bara forsade fram och ut.
MAN HAR LÄTTARE att gråta ju äldre man blir, sägs det. Och så jävla gammal som jag är numera så behövs det inte mycket alls för att jag ska gå i gång. Och nej : det är ju långt ifrån något att skämmas för. Om flera vuxna män gav fan i att ”manligt” bita ihop och i stället, när det känns och är angeläget, tillät sig att gråta skulle vi förmodligen ha en bättre värld än den vi nu har.
Jag känner inte Kristian Gidlund, har aldrig träffat honom och kommer förmodligen aldrig heller att träffa honom. Har ingen som helst personlig relation till honom. Men jag har läst hans bok I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början (Forum) och tycker lika mycket om den, som jag gör om det här radioprogrammet – som liksom alla andra Sommar-program finns kvar på SR Play i 30 dagar efter hela programseriens slut. All respekt, alltså.
EN VÄLDIGT VÄRDEFULL film på video just nu är den i dagarna släppta De kriminella, (Studio S) från 1972 i regi av den i mitt tycke helt fenomenalt mästerlige regisssören Jean Pierre Melville (1917 – 1973).
Detta blev Melvilles sista film och den är genomförd med all den iskalla precision och täta stil som kännetecknade alla hans bästa filmer. Vi rör oss i de livsstilskriminellas värld, där de flesta män är tystlåtna, bär trenchcoats med uppfälld krage, solglasögon (hurdant vädret än är), ständigt röker Gauloises och kör omkring i amerikanska bilar, på gator som blänker regnblankt av neon.
I De kriminella medverkar Alain Delon, Richard Crenna, Catherine Deneuve samt Michael Conrad. Delon är, för ovanlighetens skull, polis; de övriga kriminella eller associerade till dem. En helt lysande film och Studio S får mycket gärna ge ut även flera av Melvilles ödsliga mästerstycken med titlar som Skuggornas armé (1969), Den blodröda cirkeln (1970), Léon Morin, präst (1964), Andra andningen och Ställd mot väggen, där pålitliga aktörer som Lino Ventura, Jean-Paul Belmondo, Serge Reggiani och Paul Meurisse lojalt medverkade.
KATTEN MALIN KURAR ihop sig och tittar saktmodigt ut mot det insisterande regnet, allt medan Äventyret stillsamt går vidare.
Alldeles som det ska.