JAHA – DÅ VAR det höst igen.
Eller: Scensommar, på sin höjd. Den riktiga hösten tycks dröja ännu en stund. Den kan mycket väl vara värd att vänta på. Men än så länge är den alltså inte riktigt här.
Och på tal om sommar: hör ni till den skeptiska sorten som tycker att sommaren 2013 har varit dålig (miserabel, rent av ) ?
Då har ni uppenbarligen inte tillbringat den i Luleå eller i någon annan kustnära del av Norrbotten. För här har det ju varit en nästan 100-procentigt underbar sommar, från och med maj och framåt.
Visst: någon dag har det regnat. Visst har det ju det. Men det är ju helt orealistiskt att för Norrbottens del tro något annat. Och jag skulle ju faktiskt inte tro att de som önskar sig konstant + 30 gradig värme skulle palla med den temperaturen i, säg, tre till fyra veckor i sträck. I sådana fall skulle det nog kastas in en hel del drös med handdukar, skulle jag nog rätt barmhärtigt tro.
Det är ju också väldigt möjligt att det är kategorin som alltid klagar, som gnäller om att det har varit en dålig sommar. Av bara liksom gammal god gnällvana. Per automatik, om man så säger. Och för dem har jag ju ingen som helst respekt
Nej då – det har varit en riktigt bra sommar. Med temperaturer kring + 20 grader till mycket långt fram i augusti och tangerande + 30 grader vid ett stort antal gånger under sommaren, tycker jag ju inte direkt att man ska klaga.
Eller gör ni det ? I så fall lika meningslöst som att klaga på att det blåser i Luleå; har man bott i staden längre än en halvtimme bör man ju ha kopplat att det – faktiskt - gör det. Och det är ju bara att acceptera. Men: de allra varmaste dagarna i sommar var det ju vindstilla. Och då var det ju också mycket nära att man flöt bort och i väg, från den veranda och den fåtölj där som jag har tillbringat en mycket avkopplande majoritet av sommaren i.
NOG OM VÄDRET nu. I stället lite mera om bio i Luleå, som jag har varit så (rättmätigt)elak mot i några kolumner nyligen.
Utan föregående varning dök det nämligen upp två riktiga kvalitetsfilmer på repertoaren där. En av dem kom bara och vände sedan om. Mycket hastigt (men jag och några tiotal personer hann ändå med att se den).
Den andra av de filmer jag åsyftar går faktiskt fortfarande kvar. Och då måste ju detta påpekas: skrämmande nog. Men – dock.
Det handlar då om Woody Allens senaste film: Blue Jasmine, där den i vanlig ordning helt fantastiska Cate Blanchett gör en ännu mera stringent rollprestation än vanligt. Och jag skulle inte tro att jag överdriver när jag skriver att Blanchett nog med säkerhet kommer att knipsa en huvudrolls-Oscar för den här rollen.
Woody Allen är lika fantastisk han. Han har avverkat omkring 50 filmer vid det här laget; började regissera i slutet av 60-talet och har aldrig ens snuddat vid några mera anmärkningsvärda kvalitetssvackor eller kreativa felsatsningar. Utan något större väsen har han bara fortsatt att göra sina filmer; regisserat, skrivit och ibland även spelat med i dem. Hans föräldrar blev cirka hundra år och drygt det så Woody själv, som blir 80 härnäst, borde kunna fortsätta att regissera vidare till han blir 95 och fortsätta att leva till han uppnår 105-års åldern. Utan några större genetiska svårigheter.
Blue Jasmine, inspelad och utspelande sig i San Francisco och koncentrerande sig på den tidigare skamlöst rika Jasmine (som tidigare hette Jeanette men det lät ju för billigt så hon lät ändra på det) och hur hon, mödosamt, tar sig fram genom tillvaron nu – när maken åkt dit för svindlerier och hängt sig och hela förmögenheten beslagtagits av myndigheterna.
Det är bara fragmentariskt en komedi. Men helt säkert Woody Allens allra bästa film sedan Match Point, för omkring tio år sedan. Missa den bara för allt i världen inte.
FILMEN SOM FÖRSVANN var Promised Land, med Matt Damon och i regi av Gus Van Sant. En stillsamt lågintensiv film som säkert snart finns som dvd och som handlade om ett så pass chips- och cola-befriat ämne som ett bolag som köper upp landområden i mellan-västern för att borra efter naturgas där. Ett engagerande och fullvuxet ämne, som SF stuvade undan på ett fåtal visningar på knepiga tider och utan någon ackompanjerande filmaffisch heller.
Alltså just som en riktig kvalitetsfilm förtjänar att behandlas!
KATTEN MALIN BETRAKTAR mig med grundmurad skepsis när jag meddelar henne att ”hej då, jag kommer snart” och så stämmer detta inte fullständigt med verkligheten. Utan att jag menar det men ändå: Äventyret fortsätter ju. Likafullt.