TROTS ALLT SÅ vet jag ju att det är så, men i alla fall så tillåter jag mig ibland att undra: om jag egentligen är en alldeles genuin och helt riktig norrbottning.
Jag menar: det finns väldigt få saker som jag bryr mig så lite om som snöskotrar och åkandet på demsamma. Skulle möjligen vara hockey i så fall och då får laget komma från Luleå eller exakt var som helst ifrån.
Eller skidåkning. Framåt/bakåt, nedåt/uppåt. Intresset är och har alltid varit helt obefintligt och nollställt. När det gäller pimpelfiske likaså (givetvis inkluderande all annan sorts fiske också). Liksom älg- och all annan jakt – I couldn´t care less (men onekligen äter jag gärna både fisk och alla möjliga sorters kött – det är ju som bekant inte om konsekvens den här kolumnen handlar om, eller hur?).
Men jag har lika förbannat klarat mig nästan ända till 60 (i förbifarten bör det ju tilläggas att jag aldrig har haft och aldrig heller kommer att skaffa mig något körkort, självklart struntar i basket, aldrig har jobbat i vare sig någon ny eller gammal gruva men ändå: det har hänt att jag har druckit hembränt; till och med Pajala Sunrise).
Men jag gillar, högt, rent och äkta, country och all annan rejäl, berättande och fullvuxen sorts Americana + olika typer av diverse folkmusik.
Möjligen väger det upp för allt det andra? Jag vet inte och jag bryr mig om möjligt ännu mindre.
DETTA ÄR OCKSÅ anledningen till att jag borde bära ett svart sorgband just nu. När Kungen av brustna hjärtan är såväl både död som begraven.
Och då talar jag om den högst fabulöse countrysångaren George Jones, som vid en uppnådd ålder av 81 respektingivande år stupade redan den 26 april, men som det helt enkelt inte har blivit av att skriva någon tribute om förrän nu.
Jag kan ju inte veta helt säkert men jag kan åtminstone tro att ingen annan norrbottnisk journalist (om jag nu är det…) har skrivit om George Jones tidigare. Utom jag då. I samband med att olika skivor av honom har släppts (långt ifrån alla, men i alla fall en hel del) och i synnerhet när ett trippel-cd album med ett flertal av Jones främsta sånger tillgängliggjordes även i Sverige.
Då kom en ung man fram till mig på BBB-färjan och fattade min hand i ett fast grepp och samtidigt som han skakade den förklarade han varför:
- För att du skrev så förbannat bra om George Jones !
Då så. Då är det också helt motiverat att ägna större delen av en torsdags-kolumn i juni åt densammes död också.
Ingen annan sångare än Jones, country eller inom vilken genre som helst, har innehaft första platserna på amerikanska försäljningslistor under 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talen.
Ingen annan countrysångare har haft så många uttrycksfulla personliga epitet som han heller: ”Old Possum”, ”The King of Broken Hearts” (som hans mycket yngre och även betydligt tidigare avlidne kollega Gram Parsons kallade honom för) och ”The Greatest of the Greatest”, som Robbie Robertson, citerad i senaste numret av den engelska tidskriften Uncut, generöst benämner honom som.
Men ändå är det lätt tvivelaktiga ”No Show Jones” som är det mest kända smek(ök)-namnet på George Jones. Det namnnet (han sjöng också in en sång med den titeln) fick han under 70-talet; den period som han själv har beskrivit med de torrt konstaterande orden: ”Om du såg mig nykter under den perioden, så är det nog stor chans att du såg mig sovande”.
JONES, SOM FÖDDES som den yngste av 8 syskon i en timmerkoja i Saratoga, Texas, 1931, började dricka tidigt och han fortsatte att hälla i sig främst Bourbon whiskey i otroliga mängder (samt senare även lika otroliga mängder kokain) under större delen av sitt liv (utom under det allra senaste dryga decenniet dock).
Genombrottet kom i slutet av 50-talet med den om hembränning handlande White Lightning, då Jones själv var i så dålig kondition att det krävdes 84 omtagningar för honom att fixa sången ordentligt, och sedan ramlade hitsen bara in:
He Stopped Loving Her Today och The Grand Tour (fulländade mästerverk, bägge två), Why Baby Why samt de till alkohol iskallt refererande Stand On My Own Two Knees, If Drinkin´ Don´t Kill Me (Her Memory Will) och A Drunk Can´t Be A Man, samt många med flera.
Ett av hans många äktenskap var med kollegan Tammy Wynette, som vid ett tillfälle gömde bilnycklarna så att han inte skulle kunna åka i väg och köpa mera sprit. Men Jones löste listigt detta problem genom att stillsamt puttra i väg på motorgräsklipparen i stället.
En annan gång kidnappades en av hans döttrar av knarklangare, eftersom Jones var skyldig dem astronomiska summor (det slutade dock lyckligt).
Och vid 81 år stannade hans hjärta men – alla skivorna finns kvar, att minnas George Jones med. En av de absolut största artister, som aldrig tilldelades något Polar-pris.
KATTÄLSKLINGEN MALIN ÄR, utan att hon själv riktigt känner till det, en av länets allra mest omtyckta katter. Varje vecka är det minst 20-30 personer som ber mig förmedla hälsningar till henne. Mycket sympatiskt.
Och i morgon är det MIDSOMMARAFTON men ju: ÄVENTYRET GÅR ÄNDÅ ENVIST VIDARE.