I MITTEN AV september börjar fortsättningen av den utmärkta tyska TV-serien Weissensee att sändas. I Tyskland.
Det är ett stort glädjebesked och eftersom de sex inledande avsnitten blev en rättmätig succé även här i landet, där de visades på tidig kvällstid torsdag-fredag i SVT 1, så utgår jag från att även fortsättningen av Weissensee kommer att visas här. Inom förhoppningsvis inte alltför länge.
Denna tyska serie om livet i östra Tyskland i början av 1980-talet; som var inledningen av slutet på den långa DDR-epoken men det var det ju ingen som kunde ana sig till då, var verkligen en stor sevärdhet.
Yngre tittare har förundrat frågat sig om det verkligen kunde vara så illa – så pass nära i tiden ? Men jo, det kunde det, verkligen. Försökte man ta sig från öst till väst utan tillåtelse så blev man ihjälskjuten. Inte sällan i ryggen. Berlinmuren (eller som den kallades i öst ”den stora antifascistiska skyddsmuren”) var en skyddsmall som många försökte ta sig över, inunder eller förbi. Många lyckades, men många misslyckades också.
Det är bara 23 år sedan den hackades ner och bort. Av folket själva. Jag var faktiskt själv med och hackade och har fortfarande några stycken av Berlinmuren kvar hemma. Historiska artefakter av genuint dyster karaktär. Jag har också passerat den legendariska gränspassagen Checkpoint Charlie (som ännu finns kvar; oanvänd) i Berlin. Ni kan ju räkna ut hur det kändes.
I Weissensee skildras tillvaron ur både en DDR-trogen familjs och ur en regimkritisk ditos perspektiv. Riktigt raffinerat blir det när sonen respektive dottern ur de bägge familjerna häftigt förälskar sig. Då dras den dramaturgiska snaran åt och och Hannah Herzprung och Florian Lukas i de rollerna var oklanderliga i sina prestationer.
Det som var så äkta med den här serien var att den spelades in i mindre stiliga delar av öst-Berlin och att den skildrade den vardagliga karaktären hos de medverkande med stor trovärdighet. Och så har det ju också varit säreget fint att få tillfälle att se en välgjord tysk TV-serie igen – äntligen !
Den tidigare i år visade Krigets unga hjärtan; om fem vanliga tyska ungdomar under andra världskriget, var också mycket bra. Om än kanske något sentimental. Annars går det ju inte direkt att påstå att det har vimlat av tyska TV-serier i svensk TV de senaste åren: Buddenbrooks, efter Thomas Manns roman var bra, men gömdes undan på söndagseftermiddagar och sedan får vi treva långt tillbaka i tiden för att hitta tyska dramer som Kravallerna i Altholm och Sin egen lyckas smed, efter romaner av Hans Fallada, samt – givetvis – den helt magnifika Berlin Alexanderplatz, av Rainer Werner Fassbinder, efter Alfred Döblins oförglömlga roman.
FÖRMODLIGEN ÄR DET också många tyska TV-serier som helt enkelt har ”valts bort” åt oss. I många år har i de större tidningarna (DN och SvD) några mycket kunniga kulturjournalister som Per Landin och Martin Lagerholm hållit oss underrättade om tysk kultur, men de kan ju också ha missat ett och annat (den förstnämnde tycks nu ha försvunnit medan den andre fortfarande förekommer i SvD-spalterna ibland).
Till sist kan jag inte låta bli att citera ett beryktat gammalt uttalande av Otto von Bismarck, kanslern och preussaren som enade Tyskland i slutet av 1800-talet:
– Aldrig ljugs det så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt.
Det är ju tveklöst bara att hålla med.
OCH I FREDAGS var det 40 år sedan Norrmalmstorgsdramat höll allmänheten fastlåst flera dygn framför TV, som sände direkt från den plats i Stockholm där bankrånaren Janne Olsson (efter avtjänat straff blev han sedermera under en tid svinfarmare i Haparanda) höll bankpersonalen som gisslan.
I går onsdag var det 50 år sedan Martin Luther King anförde den gigantiska och med över hundratusen personer innehållande ”marschen mot Washington” och därefter höll sitt berömda ”I Have A Dream”-tal.
I förra veckan kunde radiolegenden och Eldorado-profilen Kjell Alinge celebrera sina första 70 år och just i dag är det på dagen 50 år sedan författaren Pär Rådström dog; faktiskt just på sin egen 38-årsdag.
MEN KATTEN MALIN hänger fortfarande med. Helt obesvärat. Liksom att Äventyret fortsätter. Precis som det ska.