FÖRRA TORSDAGEN VAR en sann glädjedag för alla som uppskattar välskriven och magnifik skönlitteratur.
Men det hade lika gärna kunnat bli en eländes dag också.
Men nu var det kanadensiskan Alice Munro, 82, som tilldelades 2013 års Nobelpris i litteratur och det enda felet med det priset var att hon inte fick det redan för tio år sedan.
SKRÄMMANDE NOG HADE japanen Haruki Murakami kunnat få priset. Han låg väldight bra till hos vadslagningsfirmorna och då hade resultatet dystert nog blivit att en författare med en minst sagt krokig kvinnosyn hade belönats av akademien. Samt att inte förglömma: Murakami är ju så förbannat tråkig!
Kenyanen Ngugi wa Thiong'o, norrmannen Jon Fosse, ryskan Svetlana Aleksijevitj samt amerikanen Thomas Pynchon var också frontfigurer för priset, men fick tolerera att bli omsprungna av den lilla timida Alice Munro som stått på tur länge.
Om amerikanen Pynchon någon gång får priset (vilket han onekligen vore väl värd) ska dock Akademien inte tro att han anländer till Stockholm för att hämta hem de miljoner som det handlar om.
Pynchon är en om möjligt hemligare författare och person än den framlidne J.D. Salinger och har aldrig visat sig offentligt. Det enda fotografi som veterligt existerar är en cirka 40–50 år gammal porträttbild. Han vill ha det så. Men hans röst har förekommit i ett avsnitt av den tecknade TV-serien Simpsons, för ett antal år sedan.
MUNRO VAR ENBART den trettonde kvinnan som belönades med Nobelpriset i litteratur. Inte många för ett pris som delats ut sedan 1901.
Den allra första kvinnan var vår egen Selma Lagerlöf, året var 1909, 1926 belönades italienskan Grazia Deledda och om henne känner jag föga till. Endast två år senare, 1928, fick norskan Sigrid Undset priset och det var hon väl värd , inte minst för den stora romanen Kristin Lavransdotter.
EN INTE VÄRDIG pristagare var 1938 års Pearl Buck, som bara skrev en enda bra roman – Den goda jorden (som också blev en minnesvärd film 1937, med Luise Rainer). Det sägs om hennes pris att det var två falanger inom akademien som stred för varsin kandidat och att hennes namn nämndes närmast ofrivilligt och i desperation. Och så blev det hon.
Chilenskan Gabriela Misral fick priset 1945 och det var hon mycket väl värd, liksom den ytterligt spröda judinnan (men hon var bosatt i Stockholm, på Bergsunds strand 4 på Söder, dit hon hjälpts 1940 undan nazisterna i Tyskland av bland annat Selma Lagerlöf) Nelly Sachs. En utomordentlig pristagare, hon också. Läs hennes dikter och bedöm själva !
Sedan dröjde det till 1991 innan det blev en kvinna igen och då blev det den strama och ytterligt eleganta sydafrikanskan Nadine Gordimer, som jag faktiskt varit med och druckit te tillsammans med, under Bokmässan i Göteborg något år senare. Gordimer har skrivit många kraftfulla romaner med spetsen riktad mot apartheid och var synnerligen värd priset.
DET HAR FÖGA betydelse om jag personligen inte tycker att amerikanskan Toni Morrison är så mycket annat än ytterst pretentiös, hon belönades i alla fall 1993. Och 1996 blev det polskan Wislawa Szymborskas tur och de som ”kan” henne säger att det var som det skulle vara.
Det kan jag dock inte tycka om 2004 års pristagare, österrikiskan Elfriede Jelinek. Spektakulär och hemsk, är mitt omdöme. Väsentligen mycket bättre var 2007 års pristagare, engelskan Doris Lessing, men hon hade på grund av sin höga ålder slutat skriva när hon fick priset (vilket för övrigt Alice Munro också anser sig ha gjort men hon tycks vara beredd att nu ompröva det beslutet).
TYSKAN HERTA MULLER fick rättvist priset 2009 och så nu Alice Munro, alltså. Hon började utges på svenska av Nostedts redan på 1990-talet, men släpptes eftersom hon sålde för dåligt. Med start 2009 började förlaget Atlas översätta och ge ut henne och har hittills hunnit med fyra vackra och välmatade novellsamlingar; den femte, Tiggarflickan (översättning Karin Benecke, de övriga är fantastiskt fint översatta av Ros-Marie Nielsen), kommer ut i dagarna och den är en av de böcker jag just nu läser – lika fin som alla de andra).
Det går fint att säga att Alice Munro skrivit 150 romaner, men det rör sig om 150 noveller (omkring 3.000 sidor). Men väldigt få behöver så lite plats för att få med så mycket av laddat innehåll som hon.
Jag har läst allt som finns på svenska, Men är mycket avundsjuk på alla som inte har läst något alls och som har hela den enorma upplevelsen framför sig. Lyllos er!
KATTEN MALIN HAR återhämtat sig från sitt långvariga katt-kåt-slag och är numera som vanligt igen. Man tackar och noterar att det även är så att Äventyret fortsätter. Garanterat.