DET HÄNDER ATT jag ser om filmer.
Varje sommar återvänder jag till åtminstone fyra-fem-sex-sju olika filmer, som befinner sig nära mitt hjärta och som jag väldigt gärna tittar på ytterligare en gång; eller kanske inte alltid hela filmen. Det händer lika ofta att jag vet ganska bra var på bandet, ungefär , de avsnitt finns som jag särskilt gärna vill titta på och det ger mig en rätt skön kick att rätt regelbundet titta på dem.
OFTAST HAR DET ju handlat om Stuart Rosenbergs hårt individualistiska fängelsedrama Rebell i bojor, från 1967 och med Paul Newman helt oförglömlig i huvudrollen som straffången Lucas Jackson.
Den såg jag första gången som fjortonåring 1968 och den fällde mig då. Totalt och helt och hållet. Den har jag sedan återkommit till med mycket precis regelbundenhet och numera känns det som om jag har sett den (kanske) 60 gånger. Och jag har långt ifrån ledsnat på den ännu.
Naturligtvis äger jag Rebell i bojor (i original Cool Hand Luke), i både VHS-format liksom i dvd- och blu-ray dito. Helt garderad, alltså. Likaså äger jag även filmens originalaffisch och ett exemplar av den bok, skriven av Donn Pearce, som den bygger på. Komplett, som vare det härmed sagt.
Samt ett par bilder ur filmen, bland annat en knockout-bild där Paul Newman slås ut i sin vansinnesfight med den betydligt bitigare kedjefången Dragline, spelad av George Kennedy. Luke Jackson; den arketypiske rebellen som aldrig någonsin ger sig vad det än handlar om (en komisk ägg-ätartävling, där han smäller i sig över 50 kokta ägg och vinner vadet hann gett sig in på; den ödesbundna fighten med Dragline, som är avgjord redan från sin inledning och antalet gånger som Luke rymmer från kedjefånge-lägret i den djupa amerikanska Södern; där han avtjänar ett straff på obegripliga två år för att i fyllan och villan och med hjälp av en rörtång ha skruvat av huvuden på parkeringsautomater och därefter visat total arrogans mot fängelseledningen).
Själv identifierade jag mig redan från början med Lukas Jacksons djupt tjuriga individualism och har sedan alltid fortsatt, att med stenhård egen tjurighet hålla på honom. Jag har också ständigt haft för vana att själv vara en tvättäkta individualist; åtminstone sedan jag lärde mig att försvara mig själv, och har aldrig sett någon mening med att ändra mig i det fallet. Om det har varit bra eller mindre bra för mig, är dock en vidöppen fråga. Vid min ålder är det i alla fall inte lönt att ändra på sig.
LALO SCHIFRINS STÄMNINGSFULLA musik och hela den klanderbefriade birollslistan imponerar också. George Kennedy har redan nämnts och som fångar och fångvaktare förekommer också färgstarka ess-kort som Strother Martin (oförglömlig som fängelsechefen med gnälligt nasal röst: ”what we got here is failure … to communicate!”), Harry Dean Stanton, Dennis Hopper, Clifton James, Anthony Zerbe, J.D. Cannon, Warren Finnery, Luke Askew och ytterligare många andra.
Ni kanske inte känner igen alla namnen, men om ni alls har sett någon amerikansk film de senaste 30 åren så lär ni ofelbart känna igen många av de här märgfulla profilerna ur den helt sanslöst kvalitativa rollistan.
När jag en gång på 90-talet intervjuade den mycket personligt hämningslöse rocksångaren John Mellencamp så kom vi ganska snabbt underfund med att Rebell i bojor var även hans stora favoritfilm.
Inget kan konkurrera med den, konstaterade vi bägge två.
Ingenting alls !
BLAND FILMER I övrigt som jag gärna och regelbundet återvänder till finns Martin Scorseses konsert-film The Last Waltz, från 1978 och med The Band avslutande decennier av evigt turnerande med en minnesvärd konsert tillsammans med Van Morrison, Neil Young och en svit med andra artister. Det fanns långa perioder då ingen fest hemma hos mig förekom utan att The Last Waltz åkte in i videon. Jag har säkert sett den 50 gånger. Minst.
Karel Reisz ultrapersonliga film från 1978, Who´ll Stop The Rain, med Nick Nolte som en Vietnam-veteran på flykt tillsammans med den trasiga kvinna som spelas av Tuesday Weld och med bland andra Ray Sharkey och Richard Masur i andra minnesvärda roller, vill jag inte heller välja bort.
Ej heller John Hustons fenomenala Wise Blood (1979), efter Flannery O´Connors suggestiva sydstatsroman och med Brad Dourif och Harry Dean Stanton i toppen av rollistan; Hustons järnhårda boxardrama Fat City (1972), med Stacy Keach och Jeff Bridges och musik av Kris Kristofferson; fransmannen Jean-Pierrre Melvilles atmosfäriskt mästerliga Den röda cirkeln (1970) och Skuggornas armé (1969) med Yves Montand, Alain Delon, Bourvil respektive Lino Ventura, Paul Meurisse och Serge Reggiani; de italienska Amarcord (1974), av Fellini och Cykeltjuven (1947), av Vittorio De Sica samt densammes finstämda pensionärsdrama Umberto D (1952) och Sam Peckinpahs subtila våldsorgie-western Det vilda gänget (1969), där kvartetten bestående av William Holden, Ernest Borgnine, Warren Oates och Ben Johnson tillsammans går mot fienden och sitt öde sedan en av dem kärvt konstaterande har sagt: Let´s Go.
BARA EN TILL och då blir det i så fall Preston Sturges klassiska dramakomedi Med 10 cent på fickan (Sullivan´s Travels, 1942), då filmregissören Joel McCrea har begett sig ut i ”verkligheten” och hamnnat i ett kedjefånge-läger där det en kväll visas tecknad film för fångarna. Att se hur alla skrovligt buckliga och med bristfälliga tänder försedda ansikten gemenasamt spricker upp i befriande skratt – DET är riktig autentisk film-magi !
Det finns många flera filmer som man inte klarar sig utan, men de får vara till ett annat tillfälle. Katten Malin klarar jag mig också mycket svårligen utan och det är lika sant som att Äventyret fortsätter. Självklart så.
Rolf Nilsén