NEJ, JAG HAR ingen som helst kännedom om Carolyn Cassady hade någon möjlighet att se filmatiseringen av Jack Kerouacs odödliga roman On The Road, innan hon hon i en ålder av 90 år avled för några veckor sedan.
I så fall hade hon fått nöjet (?) att se sig själv; med rollnamnet Camille, gestaltad av Kirsten Dunst, som gör en skaplig rolltolkning men som varit mycket bättre många gånger (som i Lars von Triers Melancholia, exempelvis).
Carolyn Cassady; som jag hade det odiskutabla och helt igenom delikata nöjet att få en beviljad audiens hos för cirka 15 år sedan, var i hela sitt långa liv en stark personlighet och även den sista nyckelpersonen i efterkrigsårens legendariska beat-generation.
För nu är de alla obevekligt döda: Jack Kerouac (1922–1969), som hann vara gift tre gånger men som svårt söndersupen och litterärt impotent, dog hemma hos sin mamma, lyssnande på musik av Händel (på fel hastighet) på en liten plastbandspelare; Allen Ginsberg, som för länge sedan hade utstött sitt sista Howl; William S. Burroughs, som blev hur gammal som helst (över 80, i alla fall), aldrig riktigt kunde sluta knarka men kanske någon gång ändå ägnade en tanke åt den dystra episod i början av 50-talet i Mexiko när han sköt sin hustru till döds när de lekte Wilhelm Tell, med pistol i stället för pilbåge.
INKLUDERANDE DEN MAN som Carolyn var gift med, från början av 50-talet fram till 1963 när hon beslutsamt ansökte om skilsmässa: den notoriskt otrogne Neal Cassady, vars allra sista uppgift i livet var att 1965 sitta bakom ratten som chaufför till den med hippies fyllda buss som hette Furthur och ägdes av den ständigt påtände författaren Ken Kesey.
Det var Kesey som skrev Gökboet (One flew over the cuckoos nest); ännu mera känd som filmen av Milos Forman och med Jack Nicholson som den slutgiltige rebellen McMurphy. I slutet av 80-talet, när vi befann oss i Oregon på jobb, försökte jag envist få till stånd ett möte med honom genom att ringa honom, i hans hem i Eugene, Oregon. Vid alla möjliga tider på dygnet. Hans fru svarade och lät ständigt lakoniskt meddela att ”han är ute och kör”. Och det kanske han också var. Men vid flera tilfällen noterade jag tunga fotsteg i bakgrunden. Någon intervju med Ken Kesey blev det aldrig. Han som under 1960-talet också ordnade sedermera beryktade LSD- och syrapartyn på sin gård i Oregon med Grateful Dead som trippade musiker och vars hippiebuss Furthur (döpt efter en karaktär i Kung Arthur och riddarna kring runda bordet-sagan) senare blev huvudperson i Tom Wolfes genombrottsbok Trippen (The electric kool-AID acid test; medge att originaltiteln var mycket bättre ?). Och till sist dog även han. Adios, Amigo.
I princip hela Carolyn Cassadys liv kom att kretsa kring Neal Cassady, dennes bäste kompis Jack Kerouac samt Allen Ginsberg; som hon helhjärtat avskydde – vilket kan ha berott på att hon en gång under det stormiga äktenskapet med Cassady steg in i ett rum i deras bostad och fann maken och Ginsberg i en säng. Tillsammans.
CAROLYN CASSADY TOLERERADE makens otrohetsaffärer, men drog något slags osynligt streck vid homosexuella sådana. Att Ginsberg var bög gav hon fullständigt fasiken i men att hennes make också villigt lät sig förföras av män – nej, så fan heller !
Intervjun med denna färgstarka fröken var mycket rolig. Carolyn Cassady rökte cigaretter i ett munstycke, hade ett oändligt svalt och behärskat ansiktsuttryck, var mycket rakt på sak och var i fullständig avsaknad av all (onödig?) diplomati.
Hon var under de senaste decennierna bosatt i en husvagn i England, där tog hon emot journalister eller avreste till olika bokmässor eller beat-festivaler ifrån.
Hon skrev ett tackbrev till mig där hon berättade att hon fått texten översatt och tyckte att den var både ”kunnig och rolig”. Men en viss irritation kunde också anas hos henne, eftersom jag hade stavat hennes framlidne makes namn på ett felaktigt sätt. Neil i stället för Neal. Nåja, shit happens.
ANGÅENDE FILMVERSIONEN av On The Road så är den helt OK, utspelande sig på och i närheten av vägarna i mestadels norra USA och med en syrlig mustighet i sitt berättande som känns tillfredställande bra.
Den finns på dvd (Noble Entertainment), är regisserad av brasilianaren Walter Salles. I de mest väsentliga rollerna ser vi Sam Riley som Sal Paradise (Kerouacs alter ego), Dean Moriarty (Garrett Hedlund – som Neal Cassady) och Viggo Mortensen som William S. Burroughs.
Men de medverkande tjejerna är bäst: Kristen Stewart, Amy Adams och Elisabeth Moss som bara några av kvinnorna kring de evigt testosteronstinna männen.
Och till sist var det bara Carolyn kvar och jag minns inte om hon yttrade just den här meningen i pratstunden med mig, men jag har noterat den i flera andra intervjuer med henne och i filmdokumentären också, så kanske hon ändå gjorde det.
– I never thought i end up alone (Jag trodde aldrig att jag skulle bli ensam).
Men – till sist. I alla fall. R.I.P., Carolyn Cassady.
KATTÄLSKLINGEN MALIN har avslutat en hela tre veckor lång löpperiod och utstött ljud som låtit som om hon hört hemma i Jurassic park. OK – hon är inte kastrerad. Men det kanske blir av strax. Och likafullt: Äventyret fortsätter. Alltid.