Som avslutningsnummer i den här medvetet och starkt subjektiva sommarserien med mina egna Smultronställen, där jag hittills har uppmärksammat så pass skilda upplevelseställen i någorlunda centrala Luleå som Järnvägsgrillen, biografen Royal, promenadstråket från Norra hamnen, via Gültzauudden och fram till Södra hamnen samt Stadsbibliotekets tidskriftsrum, så har jag till sist kommit fram till ? min alldeles egen trädgård, ute i Svartöstaden, någonstans.<br>Och det är nog det Smultronstället som inger mig allra mest av lugn, ro, avkoppling och fridfullhet.<br>Visserligen är ju det här, i alla fall formellt, en privat trädgård och inte något ställe dit allmänheten per automatik har tillträde.<br>Men det där har ju inte så väldigt stor betydelse, faktiskt. Vid åtminstone ett tillfälle (en viss halvsekels-födelsedag förra året) så rymdes det upp emot 150 personer här. Merparten av dem inhysta i ett stort gammalt militärtält, där även två kaminer ingick i helhetsbilden.<br>Lånat från och uppsatt av representanter för Rutviks byaförening. Annars hade det gått åt helvete med den festen, eftersom det blåste och regnade den där dagen så att man lätt kunde få för sig att vi befann oss någonstans långt borta i november. När det faktiskt bara var i slutet av maj.<br>Ovanligt trivsamt<br>Det här är en alldeles helt vanlig trädgård. Men, tycker jag personligen och tycks det som bland mina vänner och kamrater också, med en ovanligt hög trivselfaktor innefattad i sig.<br>Jag kan, med bästa vilja i världen, inte säga att det är världens (eller ens Svartöstadens och inte heller den gata som den ligger på) mest välskötta trädgård.<br>Vi talar mera om en spontan sorts lummighet här. Rätt så mycket av Lilla huset på prärien-känsla. Där prärien då får symboliseras av den vanligtvis okynnigt oklippta gräsmattan.<br>Ambitionen finns där alltid att den SKA klippas. Och vid olika tillfällen så blir den också klippt. Men: saker och ting har ju en tendens att komma emellan. Och så tänker man att ?det där kan jag ju mycket väl göra sen? och så & blir det sen men i alla fall blir det inte gjort och...till sist krävs det lie eller något för att få av de vajande grässtråna.<br>Bot och bättring<br>Och då är det bara att diplomatiskt ge upp och låta det vara och invänta snön samt att absolut lova sig själv: det här SKA jag sköta bättre nästa år!<br>Tur då att jag har varit så privilegierad och fått så mycket god hjälp i trädgården av många goda vänner!<br>Ett år for en av mina Marior omkring som en fjärrstyrd robot och kalhögg trädstammar, trollade bort murkna buskage och fungerade nära nog som en mänsklig jordfräs i trädgårdslanden.<br>Ett annat år kom det närmast en hel trupp och fördelade sig så att somliga tog tag i krattor och krattade, andra kärrade bort lövhögar, någon försvann upp i träd för att såga bort grenar (dock försiktigtvis utan att själv sitta på desamma) och ytterligare någon grep sig an med den komposthög som också avvvaktar lite hemlighetsfullt i ett hörn av trädgården.<br>Vad fint det blev!<br>Visst hjälpte jag till själv också, men det hade ju tagit mig större delen av sommaren innan jag hade fått det här klart med enbart mina egna händer.<br>Jovisst, det finns blommor också. Och buskar. Syren- och rosen sådana. Det heter väl perenna när de envisas med att komma upp år efter år (ett antal pioner tror jag bestämt har kommit upp på samma ställe sedan jag var väldigt liten).<br>Jag gör inte så mycket åt dem. Vattnar dem när behovet verkar ha uppstått. Gröna fingrar har jag inte alls. Det verkar ju gå rätt bra i alla fall.<br>Och gräset växer. Så i-n-i-h-e-l-v-e-t-e.<br>I Can Hear the Grass Grow hette en låt på 60-talet med den engelska gruppen The Move. Det är nästan frågan om att man kan det, just här.<br>Inte den sorten gräs<br>Don?t Step on the Grass, Sam hette en annan låt, med den amerikanska gruppen Steppenwolf. Fast där handlade det väl i och för sig om ett annat slags gräs. Liksom det gjorde när Aston Reymers Rivaler en gång sjöng om att ?det växte ett gräs på Högalid?.<br>En trädgård ska man i alla fall njuta av. Inte jobba ihjäl sig i. Det räcker fint om den bara ser hyfsat ansad och omskött ut. Vi ska nu inte överdriva och förresten har jag knappt några grannar att konkurrera med, så just det momentet faller också bort för mig.<br>Det finns för övrigt få tillfällen när jag mår så gott som när jag halvligger i den däcksstol som jag förärades av kamraterna på tidningen på 50-årsdagen, läsande i en bok, hörande på en skiva eller smuttande på en gin-grogg alternativt kontemplerande läget intill en burk starköl.<br>Ett annat toppenläge när livet är som bäst är när jag sitter i en gungstol på verandan och tittar ut över ägorna (nåja ...).<br>En känsla av Södern<br>Då kan jag, i bästa fall, inbilla mig att det är på en veranda någonstans i de amerikanska Sydstaterna som jag sitter, i en Rockin? Chair och med en Tumbler of Bourbon inom lagom grepphåll. One Mint Julep i glaset. Magnoliorna doftar, cikadorna surrar och det är A Long hot Summer somewhere down in Mississippi, just så som William Faulkner skrev om det i sina noveller och som på 50-talet blev till filmen Lång, het sommar med Paul Newman och Orson Welles och på 60-talet till TV-serien med samma namn, då med Roy Thinnes och Edmond O?Brien i huvudrollerna.<br>Gärna myggfritt<br>Numera kräver jag inte så mycket av livet (om jag ens någonsin har gjort det). I stort sett koncentrerar sig mycket av mina modesta önskemål bara till hyfsat myggbefriade sommarkvällar, goda vänners sällskap, trivsamt arrangerade fester (kräftor! surströmming! vad som helst annat!), att sitta på verandan med en annan av mina Marior och titta på hur regnet öser ner och samtidigt lyssna på The Pretender med Jackson Browne. <br>Det är tillräckligt. Då mår jag bra. Då kan inte livet bli bättre. Då är jag mera än nöjd.<br>Så det så och nu tack för att ni hängt med så fint och kommit med så enormt många uppmuntrande och glada kommentarer angående den här sommarserien om Smultronställen!<br>Nu går vi vidare. Ha det så gott och: vårda nu era egna Smultronställen också.<br>Fortsatt trevlig sommar (den är ju inte slut riktigt ännu)!<br>
