Roffes smultronställe

Ser jag till mig själv så har jag nog tillbringat säkert halva livet i olika biografsalongers mörker. Och en försvarlig del av dessa timmar har också tillbringats hos Royal/Sandrew i Luleå. Den 31 juli nästa år har den här biografkvartetten för övrigt funnits i 25 år. Hipp, hipp, hurra! Ett år i förskott, liksom. Jag minns mycket väl öppningsprogrammet, som bestod av Elefantmannen med John Hurt, Loretta med Sissy Spacek och Tommy Lee Jones, Jeremiah Johnson ? indiandödaren med Robert Redford samt Marmormannen av polacken Andrzej Wajda. Lägg till Disney-kavalkaden Kalle Anka, Janne och Pluto på festhumör och allting är komplett. Jag tilldelades uppgiften att recensera Loretta, om countrydrottningen Loretta Lynn samt Marmormannen. De bägge övriga tog min mentor och äldre kollega ?Cyrano? Söderholm hand om. Vi hade inte betyg på filmerna som recenserades i Kuriren på den tiden, men om vi hade haft det så hade åtminstone de två filmer som jag bevakade fått varsin fyra. Helt klart. Därefter har det blivit en hel del besök på Royal/Sandrew. Om man säger så. Men redan innan dess så hade jag också rätt bra koll på det som visades på biograferna i Luleå. Man kan faktiskt säga att jag har sett det allra mesta, ja nästan allt, som har visats på de nu sedan länge nedlagda Forellen, Spegeln och Vågen samt senare på Royal/Sandrew och Filmstaden ? allt sedan 1967. I 38 år alltså. Sett nästan allt Om man undantar tillfällen när jag varit så sjuk att jag inte har kunnat stå på benen (bokstavligen alltså) eller varit bortrest, och därmed kan kapa bort kanske ett år sammanlagt. Men annars har jag sett säkert 99 procent av det som förekommit på Luleås biorepertoar. Under det som då blir omkring 37 år. Från början fick man betala. 4.75:- kostade det. Ganska länge. Sedan började jag få fribiljetter. Först via Norrskensflamman och sedan via Kuriren. Och fick betalt för att skriva om filmerna också! Total bonus! Jag har försökt beräkna lite löst och det här handlar ju om åtskilliga tusen filmer. Dessutom vet jag inte hur många gånger som jag även har sett om diverse filmer. På somrarna förr var det nästan aldrig några premiärer utan då anlände det så kallade ?festivaler?. James Bond-filmer, Clint Eastwood-filmer, Charles Bronson-filmer, Trinity-filmer, danska gladporr-filmer typ Rektorn på sängkanten. Jag hade sett allesammans tidigare. Men såg envist om dem, eftersom de ändå fanns på repertoaren igen. Så tokig var jag. Och har även fortsatt att vara. Och på Royal/Sandrews har jag trivts från allra första början (men ingenting ont om Filmstaden heller!). Trevlig personal Personalen har växlat genom åren. Alla har varit trevliga och bussiga men rejäl fart på pressvisningar och en hel del annat blev det i alla fall först när det nuvarande gänget, med Hasse Johansson och Helle Gotfredsen som föreståndare och Niklas och Reijo och det övriga gänget bakom kassan och projektorerna tog vid. Nu känns det som att komma hem att komma hit. Alltid stora famnen och fullständig service och självklart med att ställa upp och ordna pressvisningar, även med mycket kort varsel. Det är sånt som man kommer i håg. Och så alla filmupplevelserna också. Jag minns: franska helaftonsfilmer som Manons källa med Yves Montand, Bertoluccis storslagna Den siste kejsaren, Mel Gibsons fyratimmars Hamlet, Scorseses Gangs of New York och The Aviator samt alla de så kallade ?smala? filmer; av Cassavetes, Godard, Truffaut och många andra, som vi med mycket stor säkerhet aldrig hade fått se i Luleå annars. Om inte Royal/Sandrew hade visat dem. Ensam i salongen Ibland har jag suttit helt ensam i salongen och tittat. Vid andra tillfällen har det varit så fullt (Kjell Sundvalls Jägarnaoch Grabben i graven bredvid!) att folk har fått vända och komma tillbaka vid andra tillfällen. Och visst har positiva recensioner betydelse! Jag gav förra året The Door In the Floor med Jeff Bridges och Kim Basinger, ett mycket bra och välspelat drama, en femma i betyg. Den hade filmbolaget inte ens tänkt skicka upp hit. Men efter min recension (och det här kommer från biografmänniskorna själva) började publiken komma och filmen blev kvar på repertoaren i flera veckor. Helt välförtjänt. Jag blev också ryktbar i ?hela Sverige? genom att brutalt skriva ner Roy Anderssons Sånger från andra våningen, som även den gick just här. En jävla pretto-film, som de flesta andra kritiker handlöst föll på knä inför men som var totalt poäng- och pompöst meningslös. Men filmupplevelser är ju så olika och det väsentliga är ju ändå att man går på bio och ser så mycket film som möjligt. Opretentiöst Royal/Sandrew har vinnlagt sig om att bibehålla den opretentiösa prägeln. Det här är den sortens kvartersbio där man ofta kan stöta ihop med exempelvis gamle kommunalrådet Sigfrid Andersson, som bor i närheten och gärna ser så mycket film han bara kan. Och även flera stamkunder kan noteras. Som har gjort det till en livsstil att se så mycket film som helst. Gärna just på den här biografen. Det var till sist en stor lycka att SF:s planerade köp av Sandrews biografer inte gick igenom. Då hade vi nog inte haft kvar den snart 25-åriga och mycket mysiga Royal/Sandrews. Nu blev det Triangelfilm som köpte i stället. Och då kommer satsningen på udda filmer säkert också att fortsätta. Jag ser alltså fram emot att tillbringa rejäla delar av även det som är kvar av livet i biografsalongens mörker. Inte minst hos Royal/Sandrew i Luleå. Ett ställe som verkligen, i likhet med en berömd film av Ingmar Bergman från 1957, förtjänar att kallas för Smultronstället. Själv skulle jag säkert komma även om det visades film på julafton eller på nyårsnatten. Garanterat. Men även biopersonalen förtjänar ju lite ledigt. Ibland ...