Bob Hansson är poesi-Sveriges svar på The Ark. Eller kanske Bob Hund som han själv är kompis med. Han har alltid sagt sig ha svårt för det traditionella sättet att läsa poesi med fin röst och tända ljus. Vissa kallar honom Street-Poet eller Stand-Up poet, och förutom att resa runt och på sitt speciellt svettiga sätt läsa dikter för folk från en scen, är han redan en etablerad författare och artist med egen skiva. <br>Han är dessutom en av väldigt få poeter som säljer slut på sina böcker, och går hittills både hem hos både kritiker och publik. Lillan är i det närmaste proppfull när Bob Hansson ställer sig under scenlampan. Och sällan ser man en poet som är lika mycket underhållare som en erkänd skribent. Hans material spänner från sarkastiska (och självupplevda) berättelser under kravallerna på EU-toppmötet i Göteborg, där inte minst polischefen Håkan Jaldung får sig en rejäl känga poesi. Till (också de självupplevda) tonårsberättelser om att vara sista killen i klassen med hår på pungen. <br>Roligast för kvällen är dock när Bob Hansson med ivriga armviftningar och samma röstläge som Luleå Hockey-klacken berättar om människans vilja att vara omtyckt. Om att vara liten och äta massor av chips på klassfesten för att få hångla. Om att vara äldre och dricka massor av alkohol för att få hångla. Om att stå på en scen och läsa poesi för att få hångla. Och att ändå inte få hångla. Avslutningen på timmen drar ned de flesta skrattsalvorna. <br>Bob Hansson drar paralleller med en Tomas Ledin på scen som ropar ?Hur mår ni Luleå?? Och får faktiskt hela Lillan att, om än lågmält, ropa ?Bra!? tillbaka. Han blir lite monoton ibland, med sitt speciella sätt att skrika ut dikter, utan andningspauser. Men han har mycket intelligent att säga, om man tar sig tid att lyssna. Och i Sverige saknar han fortfarande motstycke med sitt sätt att göra poesi till rock?n roll.<br>
