Ripjakt i fjällen - en av årets höjdpunkter

Det är tidig morgon och i jaktstugan i Arjeplogsfjällen hålls den vanliga palavern om vem som ska jaga var. Efter många år i samma marker har alla i gänget bra koll på var riporna brukar hålla hus, men alla kan förstås inte åka överallt. Dessutom varierar väder och snöförhållanden. Det kan få riporna att prova något nytt ibland. Därför måste jaktdagarna börja på samma sätt varje gång. Uppslag och infall bollas, kryddade med mer eller mindre fullständiga rapporter från tidigare jaktdagar, tills alla bestämt sig för ett område. Säkert tillhåll
Till syvende och sist brukar det nog inte spela så stor roll vem som åker var. På något vis hamnar förresten de flesta i sina favoritområden. Jag väljer kameran en dag och tar rygg på Jonas Lindström. Han tänker sig en runda upp på ett fjäll söder om stugan. Det är ett säkert tillhåll för ripa, även om de av någon outgrundlig anledning ofta är lite extra skygga just där. Det bekymrar honom inte nämnvärt. Man vet aldrig hur det kommer att gå uppe på fjället. Varje dag är en ny dag. En lång stigning senare bekräftas det, om än inte på det sätt Jonas tänkt sig. Riporna är för en gångs skull inte hemma. Räven har undersökt deras brant belägna stenskravel under natten eller morgonen och kanske har den besökaren skrämt iväg dem. Trots att riporna varken syns eller hörs så har de lämnat färska spår mellan stenarna. Några spår av andra jägare syns inte till. Så är också vinterns ripjakt lite speciell. Ripjakt på fjället förknippas ofta med färgsprakande höstfjäll, dalripor, stående hundar och jägare som talar främmande språk, men på vintern ser allt helt annorlunda ut, särskilt under midvintern. Glast bland jägarna
Nu är det mitten av februari och mycket lugnt ifråga om jakten. Några veckor senare blir det en kort rusch just innan ripjakten slutar i mitten av mars, eftersom vädret snabbt blir trevligare under vårvintern. Men på det stora hela är det ändå lite jägare i vinterfjället. Det gäller även i Norrbotten, trots att traditionen av vinterjakt på fjällripa med finkalibrig studsare är starkast här. Varken Västerbotten eller Jämtland har riktigt lika fina fjällripemarker, trots att de har utmärkta marker för dalripa. De har i varje fall inte lika stora arealer bra vintermarker. Norrbottens fjällripemarker är alltså sannolikt bäst. Högre upp på fjället hittar Jonas mycket riktigt ripa. Han skjuter något skott, bärgar någon fågel och följer andra ner i dalen och tillbaka upp i branterna. Det är en bra dag. Ripkontakter då och då, ibland en skottchans eller två. Ripornas favoritterräng
Området har just den typ av terräng som fjällriporna uppskattar - stora branta fjäll brutna av precis områden med raviner, knabbar och ryggar om vartannat. Fåglarna utnyttjar de ryggar och branter som vinden håller snöfria. Det gör Jonas också. Han söker envist av just sådana platser. Smörgåsarna är uppätna och det mesta av drycken slut, men då och då syns en fjällripa på en snöfri fläck. Jakten fortsätter tills solen är nere och det börjar bli kyligare i luften. Gott att leva
Då är det dags att vända tillbaka mot stugan. Utsikten dit ner är fantastisk i den klara luften och riporna i ryggsäcken tynger behagligt. Utförslöporna är snabbt avklarade och sedan är det bara en kort bit att åka på skoterspåren nere på sjön. Närmast på programmet står middag och avrapportering av dagens jakt. Senare ikväll är bastun varm och imorgon är det en ny jaktdag. När man känner att man lever och det känns så här, då har man inte mycket att klaga på.

Ripjakt i fjällen - en av årets höjdpunkter

På vinterfjället får jägaren känna att han lever. Stigningarna suger i benen och utsikten får det att kittla i magen. Ripjakten är en av årets höjdpunkter.