Rent sjuder av medryckande vitalitet

Jonathan Larsons musikal Rent; om bostadslöshet, svårigheter att betala hyran, vänskap, kärlek, död och aids, debuterade på Broadway 1998 och finns kvar på repertoaren där fortfarande. Dess teman kan betraktas som eviga liksom dess relevans. Rent har varit en konstant succé och visar knappast några tecken till utmattning heller. Den har belönats med såväl Pulitzer- som Tony-utmärkelser, vilket borgar för att det också är kvalitet som det handlar om. Vid filmatiseringen av musicalen så har regissörer som Spike Lee, Martin Scorsese och Sam Mendes nämnts i förhandsdiskussionerna och Christina Aguilera var aktuell för en av huvudrollerna. När projektet till sist realiserades så var ingen av dessa kvar i det längre. I stället blev det Chris Columbus, med en av Harry Potter-filmerna på meritlistan, som regisserade samt till stora delar de aktörer som fortfarande spelar med i Broadway-uppsättningen, som fick upprepa sina roller. Och det känns bra att det blev så (Robert De Niro fungerar som en av filmens producenter). rent sjuder nämligen fortfarande av en högst väsentlig form av medryckande vitalitet. Den informellt sammansatta ?familj? av unga bohemer som bor i en lägenhet i New Yorks Alphabet City berör via sina levnadsöden och vi slussas fram till berättelser om tragik, mod, överlevnadsstrategier och humor. Allt till ett knippe sånger av obestridlig känsla och hjärtbultande intensitet. För att bo i en loftliknande lägenhet, med i och för sig rätt bristfällig standard men i alla fall, måste man betala hyra (rent). Även om man är av åsikten att hyra är en form av utpressning. För Mark, Roger, Maureen och de andra i det här gänget är varje dag en kamp för att leva vidare. De vill vara bohemer, är inte främmande för bruket av åtminstone mildare droger, känner inte för att kompromissa med etablissemangets värderingar, intar självklart generösa inställningar till olika sexuella samlevnadsformer och har som sin främsta önskan att fortsätta att leva tillsammans. Somliga av dem har aids. Tiden är 1989 och deras bekanta dör omkring dem. En av deras vänner har också lämnat dem och övergått till fienden. Hans svärfar äger det hus där de bor och har gett svärsonen i uppdrag att få dem utkastade på gatan. Han tvekar mycket mellan lojaliteterna. Fotografen Stephen Goldblatt har åstadkommit ett mycket bra arbete och i samarbete med koreograf och regissör skapat en helhet som aldrig känns annat än trovärdig och verklighetstrogen. Framför allt känns Rent också bultande vital och det kan vi nog mestadels tacka de medverkande för, som har spelat sina roller så länge att de har blivit ett med dem. Anthony Rapp som den fundersamme fotografen Mark, Tracie Thoms som den sinnliga Joanne och alla de övriga också. Bland de musikaler som ägnar sig åt att i sitt innehåll skildra den verklighet som finns även utanför den scen där stycket spelas, intar Rent en självklar position. I den gruppen kan man också nämna exempelvis Hair och A Chorus Line. Och ni kommer ofrånkomligen att bli både berörda och upprörda när ni ser Rent. För de många utmärkta rollstudiernas skull, allra främst. Men också för skildrandet av den verklighet som finns bara ett litet stycke från teaterlokalen (om inte här så åtminstone i New York) och själva genomslagskraften i stycket. En musical med massor av självständighet och styrka. Man blir helt enkelt glad av att se den.

Rent sjuder av medryckande vitalitet

RentFilmstadenRegi: Chris ColumbusManus: Stephen Chbosky ? efter Jonathan Larsons musicalFoto: Stephen GoldblattMusik: Rob Crevallo, Jonathan LarsonSkådespelare: Anthony Rapp, Rosario Dawson, Taye Diggs, Tracie Thoms, Wilson Jermaine Heredia, Jesse L. Martin, Idina Menzel, Adam Pascal, med flera