Och jag hade väl fortfarande aldrig någonsin varit i Bjurå om det inte hade varit för revysällskapet Kottarnas skull. De trampade i gång verksamheten för 17 år sedan och utgör sedan dess en årlig fast punkt i verkligheten varje januari (tidigare inföll premiären alltid kring trettonhelgen men har nu justerats till något senare i månaden).
Av alla dessa revyer har jag alltså haft laga förfall och missat några stycken. Annars har jag hängt med och haft kul. Ett år ramlade ett träd över en ledning och då blev det mörkt i kanske hela älvdalen. Föreställningen fick avbrytas.
Något år har det varit så många bistert härdande minusgrader att den gammaldags kamin som då förekom i spellokalen hade eldats till den var glödröd och fotografen fick gå ut och starta tjänstebilen i pausen, för att kolla om den alls var med i matchen längre (men ingen fara!).
Och bara att leta sig fram till Bjurå är ju i sig ett äventyr. På ensligt ödsliga vägar förbi partiellt översnöade vägskyltar som det står Niemisel och andra kärva ortsmeddelanden på. För länge sedan svängde och hamnade vi fel någon gång. Och kom fram lite försenade. Nu finns det ju GPS (med Lill-Babs metalliska och stundtals smått irriterade stämma - "sväng höger om 850 meter - HÖGER!") och då kommer man ju obevekligen rätt.
Mycket av grejen med Kottarnas revy är ju att den alltid envisats med att spela i Bjurå (ja, något enstaka gästspel har det ju också blivit). Ersnäs-revyn har ju inte spelats i Ersnäs på länge och numera avvecklade Sangis-revyn omlokaliserade sig ju också till Kalix.
Men det är ju alltid extra genuint och trevlighetsbefrämjande om revyerna hänger kvar i sina ursprungliga och genuina miljöer, så snälla Kottarna: lämna aldrig Bjurå! Lova det!
Årets upplaga Så kan det bli ..! började distribueras i lördags och efter premiären återstår elva föreställningar.
Kottarna brukar ha en speciellt godmodig förkärlek för att spela i underkläderna och de inleder starkt genom att placera Birgitta Nilsson och Gudrun Wennström (stundtals skrudade just så) som en duo busiga pantertanter, som gör en nattutflykt från hemmet genom fönstret med rollatorn och förenar sig med ett par par AC/DC-lyssnande och ihärdigt öldrickande unga män (möjligen till och med Hells Angels-medlemmar; Krister Berntsson och Rolf Tallus), varvid gemensam symbios uppstår.
Handfast och rejält roande, med Bjurå-eftertryck. Och det är sånt som karakteriserar hela revyn: drygt två timmar, med paus och fika, och stämningen i lokalen beskrives bäst som ett belåtet kurrande.
Birger och Gudrun Wennström har varit med från början och är fortfarande med; helt obesvärat och utan vare sig käppar eller rollatorer.
Gudrun Wennströms oblyge favoritfigurant Arvid är givetvis närvarande och håller möjligtvis inne lite på slipprigheterna. Men, som sagt, bara lite. Han får mungiporna på publiken att breddas.
Både Linda Strand Andersson, Jessika Westerberg, Pascal Johansson och Camilla Johansson är komiskt allroundbegåvade och dessutom så pass unga att successionsordningen inom Kottarna bör vara säkerställd.
Kottarna brukar aldrig satsa på lokala satir-stick eller kommentarer och inte nu heller. I stället massor av sketcher; både burleska och mera jovialiska, men alltid med humöret markerat i toppläge. En del av dem bara någon minut långa. Ingen av dem dock onödigt lång. Som vanligt disciplinerat regisserat av Ulla Lyttkens.
Musikern Daniel Nyström levererar i andra akten en snygg version av Faron Youngs gamla fina country-klassiker Four Walls och det skulle bli för långt om jag skulle kommentera varje enskilt nummer (vi publicerade för övrigt nyligen ett omfattande förhandsmaterial) men jag garanterar högtidligen: varje enskild Kotte, på scenen och i anslutning till densamma, sköter sig glänsande korrekt och för publiken skrattvärkande smärtsamt fint.
Till sist bara detta: en hyllning till den förra året avlidne mysfarbrorn Ove Nordlund, som var med och startade Kottarna och som ständigt gick omkring och utgjorde en puttrande och pysande glädjefaktor på scenen.
Till hans minne sjöng Gudrun Wennström, hjärtligt och kraftfullt, texten Mullig och fin. En av hans favoriter.
Det kändes i stort sett minst lika gott, som lax-mackorna i pausen.