I Dokumentären When Björk met Attenborough visas det på en pedagogiskt vis hur toner och ljudfrekvenser har egna mönster. Sand utspritt över en stenplatta bildar olika geometriska figurer beroende på vilken ton som ljuder.
Om samma teknik kunde appliceras på en konsert så skulle en kväll med Tonbruket inte följa några ordinära mönster. Jag kom att tänka på det eftersom sol-liknande strålkastarljus far över backdroppen medan bandet spelar. För Tonbrukets musik kan ta precis vilken riktning som helst. Det är så det känns. Och det är därför de är svåra att placera i ett fack. Alltjämt vilar de ju under ett jazzparaply - och det är väl fair enough.
Nu har jag inte prövat det. Men Tonbrukets musik skulle nog passa utmärkt i lurarna om man befann sig i trollskogen. Inbjudande men oberäknelig. Dov och samtidigt lurig.
Live lyfter bandet markant från skiva. Utsvävningarna som var och en av medlemmarna hänfaller åt känns relevanta. De fyra i bandet lyser varken för mycket eller för lite. Och när musiken ständigt återvänder till Dan Berglunds kontrabas är det lika fascinerande att ta del av varje gång. För musikaltiskt bevandrade människor kanske det låter banalt. Men själv känner jag mig nyfrälst i frågan.
Den puttriga jazzen, det tunga groovet och de finurliga avsticken varvas snyggt. Och även om Lilla salen är halvtom och ljudet för lågt så har jag lärt mig att Tonbruket bör avnjutas live. Jag hoppas också att min nyfunna fascination för kontrabas håller i sig, för det här var alldeles förträffligt njutbart att ta del av.