Duo nöje
LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Henrik Åberg, även känd som Sveriges främste Elvisimitatör, är ute med sin ”Elvis Christmas”-show för femte året i rad, med turnépremiär i Luleå. Och det här är första gången i år som jag sett så mycket folk i Stora Salen på Kulturens Hus.
Med sig på scenen har Elvi... ursäkta, Henrik Åberg musikerna Mikael Westman och Per-Johan Altin, som växlar mellan gitarr, piano, bas och dragspel under kvällen. Dessutom backar kören Arctic Voices upp på några låtar.
Och en sak kan konstateras direkt; Henrik Åberg kan sin Elvis. Han har både looken (han ser ut som en närapå perfekt mix av den unga och mer sentida Elvis) och inte minst rösten. Under drygt en och en halv timme, plus 30 minuters paus, bjuds det på både julklassiker, gospellåtar och mer obskyra bitar av The King, plus lite annat smått och gott.
Men trots att både ”Here Comes Santa Claus”, ”White Christmas” och ”Winter Wonderland” betas av uppstår underligt nog aldrig någon riktig julkänsla. Och något vidare drag är det inte heller tal om, även om det tar sig något under andra akten. Musikaliskt känns showen överhuvudtaget ganska klen, mycket beroende på den sparsamma bandsättningen och en ganska blygsam ljudvolym.
Istället är det Henrik Åbergs röst som är den stora behållningen. När han tar sina allra djupaste bastoner är det inte utan att man imponeras, och i ”Crying In The Chapel” kan man nästa för en stund tro att det är den riktiga Elvis som står på scenen.
Men bara nästan. Desto svajigare rejält på klassikern ”Can’t Help Falling in Love”, där Åberg för någon sekund riskerar att halka in i helt fel tonart. Det ordnar dock upp sig innan det hinner bli någon allvarligare incident.
Och, missförstå mig inte nu, Henrik Åberg är en riktigt begåvad sångare, men någon riktigt feeling lyckas han aldrig uppbåda (värt att notera i sammanhanget är att feeling inte är detsamma som varken röststyrka eller förmåga att låta som Elvis). Kanske just på grund av det faktum att han är här som just imitatör. Det är ju egentligen inte "Henrik Åberg – Artisten!" vi ser på scenen, utan en person som är här enbart för att imitera någon annan.
Och imiterar gör han bra. Men ändå blir det ”If I Can Dream” med Mikael Westman på sång som blir något av showens höjdpunkt. Westman kanske inte har samma pipa som sin Elvisdyrkande kollega, men han har desto mer känsla.
På sätt och vis är det nästan sorgligt att det är just tribute-akter och imitatörer som tenderar att dra de allra största publikskarorna. Men det är en helt egen diskussion.
Nåväl. Publiken verkar nöjd, och det är väl huvudsaken. Under pausen hör jag flertalet damer uttrycka sin kärlek för Åbergs stämma. Men personligen blir jag aldrig särskilt upphetsad.