<br>Jamen, det här var ju faktiskt bara en för alldeles rasande rolig rock?n roll-spelning!<br>På svenska, bör det väl också tilläggas, eftersom det var rockfarbror Pugh Rogefeldt, 56, som stod för inspirationen och i Parken i Jokkmokk på lördagskvällen och inför uppskattningsvis 700 personer (exklusive den styrka som befann sig inne i restaurang- och öltälten och som absolut aldrig lämnade dem) bultade i gång en kavalkad av mestadels väldigt välkända nummer ur en repertoar med flera än 30 år på nacken.<br>Pugh, eller Tobbe som han egentligen heter, hade följsamt och tätt kompstöd från den som ett lyckligt spjut på scenen omkringhoppande basisten Mia Kempff, den hela tiden lika coola gitarristen Flavia Canel och den pistonghårt arbetande trummisen Benno Sörman.<br>Det här var Pughs enda spelning i Norrbotten under den pågående turnén och han inledde den med att, strax efter 22.00, komma ut på scenen och glatt ropa:<br> ? Hallå Jokkmokk! Nu blir det drag i brallerna!<br>Och det kan man ju verkligen hålla med om att det också blev.<br>Inledningsvis via en explosiv version av Jag är en liten pojk?, som en kort stund senare följdes av Dinga Linga Lena och som till sist kom att innehålla en majoritet av de låtklassiker som Pugh genom åren har skänkt den rocklyssnande delen av den svenska befolkningen.<br> ? Vi ångar väl på här och snackar inte så jävla mycket, tyckte Pugh, med dekorativ hårknut i nacken, och slängde oceremoniellt av sig jeansjackan.<br>Han undrade om publiken i Jokkmokk ville sjunga och tog dem med genom Vandrar i ett regn.<br>Pugh står ju på ett berg av låtklassiker och det är givet att större delen av hans show är uppbyggd kring dessa gamla säkra kort.<br>Men han gör dem utan att förfalla till någon tråkig rutin, utan i spännande, nyfikna och hungriga versioner som innehåller all den respekt som de också är värda.<br>Jag menar: det är ju nästan 35 år sedan Här kommer natten och Surabaya Johnny först introducerades; på Pughs legendariska LP Ja, dä ä dä! Men de låter lika oförskämt daggfräscha och spänningsfyllda nu. Som då.<br>Pughs samspel med tjejerna i bandet var hela tiden karakteriserat av en starkt spontan spelglädje och de gungade med och mot varandra på ett galant övertygande sätt.<br>Cirka 22.50 började de första regndropparna ramla ner från en grafitgrå kvällshimmel, men det bekymrade väldigt få. Medhavda paraplyer slogs upp och partyt fortsatte.<br>Pugh lirade exempelvis Spårljus och sicksackade i väg på ett smakfullt slidegitarr-solo (?Hawaii-gitarr hette det förr i tiden?) i Vår kommunale man, där han verkligen rockade fett och för fullt. Med ett stort leende landade han därefter i Bolla och rulla, där han sträckte ut micken mot publiken och fick den med sig på lite refrängsång.<br>Mia Kempff kom loss i sin gamla Chattanooga-hit Hallå, hela pressen och Pugh blåste i väg ett mycket omfattande munspelssolo som senare ersattes av Hog Farm.<br>Någon slängde upp ett par tofflor (?) på scenen, som Pugh tackade för men han var ändå inte riktigt så glad över det tilltaget (?man vet ju aldrig vad som kommer farande?).<br> ? Tack Jokkmokk, vi ses om 15 år! annonserade han till sist och så lämnade gänget scenen. Allt medan publiken jublade och ylade efter extranummer.<br>Sådana kom. Först med Små lätta moln (regnet hade vid det här laget disciplinerat sig och var knappt märkbart längre) och så med Flickornas Laban, från den legendariska Ett steg till-turnén under första halvan av 70-talet.<br>Sedan var det, oåterkalleligen, slut.<br>Men det var en stor och generös och jätteschysst spelning som Pugh och bandet genomförde. Många gamla älsklingar i fräscha arrangemang och publiken, som åldersmässigt pendlade mellan yngre tonåringar och upp mot personer betydligt äldre än Pugh själv, hade så kul som bara gemensamhetsskapande rock?n roll-musik kan se till så att det blir. Pugh är en hjälte som håller obesvärat bra fortfarande. Vilket alltså härmed är förkrossande säkerställt bevisat.<br>
