Premiär för Petra - Möt C:s nya krönikör

Det var kärleken som fick Petra Freudenthal att lämna Skåne för Norrbotten. Här har hon har gjort sig hemmastadd och trivs med klimatet och människorna. Om man generaliserar är skåningar och norrbottningar olika, menar hon, men de kommer ändå ofta bra överens med varandra. Snö och kyla är heller inget problem.
– Hade jag inte varit förtjust i vintern hade jag aldrig bott här. Just nu försöker jag lära mig att åka skidor.
Petra hade aldrig någon barndomsdröm om att bli polis. Hon jobbade som tandtekniker när vårdreformen kom och då ville hon hellre förekomma än förekommas. Utsikten att kanske bli arbetslös lockade inte.
– En kollega visade mig en dag en annons om polishögskolan i en tidning. ”Är inte det här något för dig”, frågade hon och ja, jag sökte.
Att sköta om sig själv, sin kropp och sin hälsa är viktigt för Petra. Hon har tidigare jobbat både som spinning- och aerobicinstruktör i Skåne. Intagningsproven gick hon igenom utan problem.
Inte lika glamouröst som på TV
Efter polishögskolan fick hon en tjänst i Lund där hon till största delen jobbade mot narkotika. När hon sedan, efter ett vikariat som kriminaltekniker i Helsingborg, fick en fast tjänst i Malmö med samma arbetsuppgifter flyttade hon dit. Hon träffade blivande sambon Janne på teknikerutbildningen i Linköping 2005 och sedan dröjde det inte länge innan hon hamnade i Norrbotten.
I Luleå jobbade hon också i några år med kriminalteknik. Det är ett yrke som inte är riktigt lika glamouröst i verkligheten som i TV:s CSI.
– Man skriver betydligt mer. Dessutom är det svårt att vara 25 år gammal, miss universum, kampsportsexpert och samtidigt professor i nästan allt som slutar på –ologi.
Att vara kriminaltekniker innebär att man bland annat måste hantera kvarlevorna av avlidna. Det blir också vardag efter en tid och Petra har aldrig tyckt att det har varit svårt eller obehagligt.
– Jag tycker om att lösa problem. Jag vill veta vad det är jag ser, varför jag ser det och vad det betyder.
Traineetjänst som vakthavande befäl
Respekten är viktig. Även en död människa ska behandlas med värdighet. Alla människor oavsett ras, kön, kriminalitet och vare sig man är död eller levande har man samma värde, menar Petra.
Man kan inte heller bli bitter för att världen ser ut som den gör. Däremot kan man dra lärdom av det.
– Om man har lätt för att bli frustrerad och tar med sig jobbet hem, då ska man inte bli polis.
Sedan ett år tillbaka har hon en traineetjänst som länsvakthavande befäl, något hon trivs jättebra med. Efter traineetiden väntar andra arbetsuppgifter, vilka det blir är inte klart än.
Vännerna är viktiga
Vänner är viktiga, och valet av dem ännu viktigare. Dels handlar det om personliga värderingar men eftersom hon har varit polis länge präglar också det med vem och i vilka sammanhang umgänget äger rum.
– Jag är oerhört noga med det. Jag låser inte in bovar på jobbet som jag sedan umgås med på min fritid. Det är otänkbart. Har man ett sånt jobb som jag har så skulle det inte vara trovärdigt. Jag mår bra av att träffa goda vänner, att vara ute i naturen, eller gå på en riktigt rolig fest.
– Tack och lov har jag vänner som tycker om samma saker.
Ett liv utan djur skulle inte vara fullkomligt. De har alltid funnits i Petras närhet.
– Jag tycker djur är oerhört intressanta.
Tills nyligen hade hon två hästar. Tyvärr dog den ena för en tid sedan. Roffe, en rhodesian ridgeback som i bloggen ofta får heta Kamikaze, är trogen följeslagare. Trots sina 13 år är han i god form.
– Han har alltid varit med mig i stallet och sprungit flera mil efter hästen. Jag tror att det är en av förklaringarna till att han har blivit så gammal.
Många har följt Petras skrivande på bloggen på kuriren.nu. Berättandet är roligt, tycker hon.
Vid sidan om bloggen har hon inte ägnat sig åt att skriva men hädanefter ska hon synas med egna krönikor i C, vilket hon ser fram emot.
De kommer inte att handla om jobbet, försäkrar hon. Däremot en hel del om Skåne kontra Norrbotten.
– Vi ska snart resa till Afrika, så det kommer förmodligen bli något om det också.