Det hände sig en gång att jag blev ivägskickad på reportageresa till den italienska delen av Schweiz, Ticino. Och eftersom jag nu råkar vara utrustad med ett löjligt överintresse för allt ätbart kom denna resa i mångt och mycket att handla om mat. Förvånansvärt god mat. Schweiz kan mer än klockor, om man så säger.
En riktigt ruggig och smågrå Schweizerdag begav vi oss upp i bergen till en så kallad "grotta". Det är en viss typ av restauranger som ofta är de ingrävda i bergsväggen och har legat där i mansåldrar.
I en traditionell "grotta" står det alltid en rejält tilltagen kopparkittel och puttrar över öppen eld. Timme ut och timme in. I denna gyllene karott bubblar en bastant sats polenta. Spottar och fräser och ryker och har sig. Allt för att med sin milda godhet och värme trösta frusna resenärer som trotsat väder och vind.
Behöver jag ens påpeka att jag aldrig har smakat en godare polenta? Så vidunderligt krämig, len och mjuk, med en perfekt sötnötig majssmak och inbyggd snällhet. Snacka om comfort food!
Det finns en hel del skeptiska polentabelackare där ute. Sådana som inte förstår sig på milda och raffinerade smaker i kombination med krämiga konsistenser. Lyssna inte på dem.
Testa i stället att laga din egen polenta. Gärna ackompanjerad av smakrika ostar, svamp, örter, chili och nymalen svartpeppar. Tycker du att smaken är mesig är det bara att vräka på med mer godsaker. Resterna är prima att grilla, steka, fritera, gratinera eller bara värma rätt upp och ner.
Traditionellt ska polenta, som alltså är en form av majsgröt, kokas i flera timmar. De ortodoxa hävdar att alla snabblösningar är mumbojumbo, men ibland tycker jag faktiskt att man kan släppa lite på reglerna för mer praktiska och moderna lösningar.
Oavsett vilken sort du väljer – unna din polenta en klick smör. Minst. Först då uppstår ljuv italiensk musik. Såväl vid svenska matbord som i schweiziska bergsgrottor.