ETT LULEÅ FÖR ALLA. Så stod det på en svensk flagga i Luleås Prideparad. Många ville gå bakom den banderollen – som tydligt visade hur kampen mot rasism, sexism och homofobi hör ihop.
Mellan 1.500 och 2.000 personer deltog i Prideparaden, enligt polisens beräkningar. Det betyder att tåget nästan fördubblades från förra året. Stadsparken var Pridefestivalens hjärta där folk fikade, lyssnade på musik, lekte med sina barn och dansade queersalsa. I Föreningshuset och på Lillan bjöds paneldebatter, föreläsningar och teater.
Den här våren, när Socialdemokraterna har utsett sina nya kommunalråd, har mycket av debatten i Luleå kretsat kring hur politikerna vill se sin stad. Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström har fått berätta vad de vill göra med makten som ny kommunledning.
Den tiden är dock förbi när politiker själva kunde styra utvecklingen. Visst, de skapar förutsättningar för utveckling genom att bygga bostäder, garantera välfärd och stödja arbetsmarknaden. Men om en stad verkligen ska växa krävs att politikerna bildar allianser med andra krafter i samhället.
Javisst! tänker makthavarna och föreställer sig treenigheten offentlig sektor, näringsliv och universitet. Det som för några år sedan brukade sammanfattas i det helt hopplösa modebegreppet ”Triple Helix”. Samverkan mellan politiker, företagare och forskare har länge setts som förutsättningen för att lyckas med samhällsutveckling.
Jag menar något annat. Jag menar att politikerna måste våga släppa loss krafter som ibland går tvärs emot politikerna själva. Som inte tvekar att opponera mot rådande maktstrukturer. Jag talar om kulturarbetare, föreningsliv och subkulturer – till och med graffitimålare – som sätter sig upp mot etablissemanget.
Luleå Pride startar sommaren i Luleå. Musikens Makt avslutar den. Medan Luleå Pride ställer krav på politikerna att skapa ett samhälle där även hbt-personer ryms, använder Musikens Makt kulturen för att protestera mot orättvisor och förtryck. Ingen makthavare kan styra vad som sägs på evenemangens scener. Det är en självklarhet och det stärker Luleå. Vi blir en stad med högre i tak och klarare luft. Där människor får uttrycka sig på sitt eget sätt om det de själva vill.
Idag är det midsommarafton och rena rama motsatsen till julafton. Men på julafton går ett annat av Luleås viktigaste arrangemang av stapeln: Gemenskapsjul. Dit kan en gå för att äta och umgås med andra som inte heller vill sitta ensamma – eller som också har tröttnat på de kvävande jultraditionerna.
Gemenskapsjul är ett ideellt initiativ av Lena Edenbrink och Ewelina Andersson Edenbrink, som är nominerade till Årets Luleåbor i Kuriren. Astrid Johansson, som startade debatten om den sexistiska väggmålningen på Tunaskolan, är också nominerad. I åttonde klass visade hon sig vara en av Luleås skarpaste genusdebattörer. Tvingade oss att reflektera över vilka värderingar som förmedlas till barn i våra skolor.
Det säger sig självt att politikerna måste ta vara på alla dessa samhällsförändrande krafter. Som inte väntar på makthavares beslut utan gör något själva – eller rentav opponerar sig mot det som makthavare har beslutat. Och på så sätt gör Luleå till en större stad.
När kommunledningen ställer till med tårtkalas i Stadsparken, för att fira 75.000 luleåbor, borde kulturarbetare och föreningsmänniskor få det största tacket. De gör Luleå till en bångstyrig stad, och en bångstyrig stad är roligare att leva i.
Människor kommer alltid att vilja bo på platser där de har utrymme att vara sig själva och tillåts höja sina röster. Även när det skaver i maktens öron.