Peter med grodor satte Lärkan i brand (nästan)

Jo ? så här var det: Peter Carlsson & Blå Grodorna spelade faktiskt så att brandlarmet gick i Lärkan, före detta aulan i Hermelinsskolan, på torsdagskvällen. Bara ett litet stycke in i andra akten, sedan vi värmts upp med ett pianostycke av gamle Ludvig van (med efternamnet Beethoven, alltså) och bandet har växlat temperatur och klivit rakt in i Elmore James råbarkade blues It Hurts Me Too ? så blev det tyst och ridån gick ner och larmet gick på och en röst upprepade, på både svenska och engelska att en brand hade utbrutit och att vi genast skulle lämna byggnaden. Nu hade det ju inte utbrutit någon brand. Men brandkåren anlände, för att slå av larmet som hade gått på tack vare en rökmaskin. Det tog tjugo minuter innan alltsammans hade återgått till ordningen igen. En icke beräknad paus, efter den beräknade pausen, alltså. Men för övrigt var ju det här det bästa i musik- och underhållningsväg som jag har sett och upplevt på ? hur ungefärligen länge som helst. Och det kan genast erkännas att det var om mig som Peter Carlsson pratade alldeles i inledningen av föreställningen. För cirka tio år sedan hade han och kompgruppen Blå Grodorna turnépremiär på Ebeneser i Luleå och gjorde, om jag minns rätt, två kvällar där. Av någon anledning hade herr Carlsson fått för sig att jag var en väldigt svårflörtad och omedgörlig sorts kritiker och var nervös för vad jag skulle skriva (detta har han också, utan namns nämnande, berättat i en viss konkurrenttidning och då måste det ju vara sant). Men jag skrev att föreställningen var jättebra och att om man inte hade biljett till den andra föreställningen så skulle man smita in. Och det har Peter Carlsson aldrig glömt. För övrigt kan jag här och nu upprepa mig: har ni inte biljett till vare sig fredagskvällens föreställning eller till lördagens eftermiddagsmatiné ? smit då för all del in, i stället. Det känns i alla fall som väldigt akut att så helhjärtat som möjligt få rekommendera den här alldeles lysande föreställningen. Inledningsvis glider Peter Carlsson, som faktiskt har väldiga likheter med någon birollsskådespelare i en eller annan film av John Ford, Henry Hathaway, Howard Hawks eller Billy Wilder, in på scenen och börjar sjunga Charles Trenets La Mer. Iklädd: vit skjorta, svarta byxor, tvärrandig slips och svart hatt. Just DÄR läggs kvällens ribba. På just DEN nivån. Och den rubbas därefter INTE. Har man också en scenrekvisita som består av en glasskål med guldfisken Evert, ett skåp och en trappstege, så behövs det ju inte något mera. Egentligen. Guldfisken heter som den gör för att det här EGENTLIGEN skulle vara en föreställning helt och hållet dedicerad till Evert Taube. Men det blev det ju inte, direkt. Det hade blivit för mycket med enbart Taube, resonerade Peter Carlsson. Så han och Blå Grodorna (som vid något tillfälle för övrigt tar en fikapaus över nyssnämnda trappstege; skåpets funktion förblir dock något oklar för mig. Men det ser ju bra ut, förstås) blandar upp programmet med allt möjligt annat. Också. Som: Olle Adolphsons Svar till Karlsson, evig vår. ?Och så en riktig grisblues? ? som: Can´t Be Satisfied, av Muddy Waters. Somligt av norrmannen Odd Böresen. Och ett hjärteblödande klarinettspel i jazzstandarden Petite Fleur (minnen av Sydney Bechet...) samt det gamla radiominnet Give Me Five Minutes More. Men en del Taube också. Fritiof Anderssons paradmarsch, Min älskling du är som en ros, som övergår i Calle Schewens vals. Som avslutas i väldigt jämfotahopp. Och Flickan i Havanna. I en vild och krokig och galen och svängd och innerlig version samt Himlajord. Peter Carlsson berättar också, hela tiden, historier från Dalarna; erinrar om sin hjältinna, den 90-åriga Silva Perne (änka efter Sven ?Min soldat? Perne), ropar i gång en polska efter Sven Gref, intonerar med utförlig diktion Karl Gerhards Spott ut och tar, av bara farten, också fram Stings Moon Over Bourbon Street och sätter den på sin givna plats också. Och hela tiden sprider sig hjärtligheten, den fullständigt avspända stämningen och de jovialiska dimensionerna över lokalen. För mig hade Peter Carlsson & Blå Grodorna gärna fått hålla på hela natten. Men då hade det varit ett annat innehåll på den här tidningssidan, än det som det nu blev. Men för övrigt gäller, oinskränkt: Har ni inte biljetter ? smit in. Det här får, bör och ska man bara inte missa. Vilket kan betraktas som både en rekommendation, en order och ett vänligt råd.

Peter med grodor satte Lärkan i brand (nästan)

Peter Carlsson & Blå GrodornaLärkan, HackspettenTorsdag 10/11?05Föreställning

Peter Carlsson & Blå Grodorna
Lärkan, Hackspetten
Torsdag 10/11?05
Föreställning