25 år med Ersnäs-revyn; HIPP, HIPP, HURRA och jag har inte ens en aning om hur många av alla dessa revyer jag i yrket har övervarat. Men många är det; inte 25, men kanske 20 - kan vara en realistisk siffra?
Jag minns i alla fall de kärnvirkeshårda och synnerligen tuktande träbänkarna i den allra ursprungligaste spellokalen i Ersnäs. I den rådde det demokratisk trängsel och det var varmt så ini h-e också, varvid demokratisk svett utbröt.
En kärntrupp har förblivit Ersnäs-revyn trogen. Och bland annat dessa är då fortfarande kapabla att få även den ståndaktigaste publik att vika ihop sig av skratt: Sandor Berglund, med sin ohejdade västerbottniska dialekt; Lars-Erik Lindvall, som har varit, är och förmodligen alltid förblir en humoristisk naturkraft av den irrationella sorten; Per Selberg; som har krumelurat sig fram i högröstat flankerande roller; Eva-Britt Tjernqvist; som alltid har haft omtanke och medkänsla för sina karaktärer; Roger Jacobson, som har gett personligt liv åt en och annan korrekt byråkrat genom åren och så herr och fru Ersnäs-revyn - Hilding och Vanja Lindbäck, ett par mänskliga V 8-motorer inom revybranschen, som ytterst sällan har hackat eller mankerat utan ständigt bara har varit pålitligheten personifierad.
Ensemblen har numera en rätt stabiliserad snittmedelålder. Man kan inte direkt påstå att Ersnäsrevyn har lyckats locka till sig något ungdomsgarde. Det har ju gått bra ändå. Men ska den fortsatta överlevnaden säkras (och man behöver ju verkligen inte vara från Ersnäs för att vara med!) så bör man nog slänga ut lassot och fånga in. En och annan.
Nåväl. Årets upplaga fördelar sig aktmässigt mellan nu (innan paus) och då (efter densamma). Och det måste villkorslöst påpekas att den avslutande nostalgikavalkaden är allra bäst, mest skrattframkallande, oberört gedigen.
Medan den aktuella akten inregistrerar sig som betydligt blekare, glåmigare och helt enkelt mycket mera desorienterat villrådig.
Det tyder faktiskt på något slags seriös idétorka att inleda hela alltet med ett koppel riktigt usla vitsar, à la gamla TV-programmet Partaj, och så följa upp detta trams med ett helt onödigt medley av tjatiga och gistna progglåtar, hemmahörande på valfri karaoke-bar.
De direkt efterföljande numren är knappast heller något man famlar efter mobilen i pausen för att ringa runt och berätta om. Torftigt och förvirrat. Men: i och med Roger Jacobsons Snögeneralen lossnar det och sedan klarar sig resten av akten riktigt bra (fast varför man väljer att skoja med uråldriga irländska Riverdance-konceptet kan jag ju inte heller riktigt förstå).
Efter pausen är det den ena déjà vu-upplevelsen efter den andra, om man har bara skuggan av erfarenhet från forna Ersnäsrevyer.
Förvisso kan det ju vara så att Lars-Erik Lindvalls ständigt frejdige Finne har börjat trampa vatten numera, men i ett Greatest Hits-sammanhang som detta är hans oförbrännerligt esperanto-finska perklande medborgare givetvis oundviklig (och tack och lov har han uppenbarligen sänt i väg både nutidens fulaste mössa och tröja till den eviga kemtvätten i helvetet, så dem slipper vi).
Även numren från den oöverträffade Ajax-föreställningen är eviga höjdare samt en hel del av det övriga här också, med det helt hysteriska Språktestet som ett slags inofficiell k.o.-vinnare.
Jag har för övrigt knappast någonsin förut sett hela Ersnäsensemblen eruptera omkring i lika många dansnummer som nu. Vilket ju i sig är beundransvärt. Utom Hilding Lindvall, som med veteranens rätt sitter som på en tron på scenen.
Och det känns nästan som en onödig överkurs att framhålla musikernas oklanderliga insatser. Aldrig ens en skugga av någon besvikelse eller tvekan hos dem.
Och nu har 25 revy-år passerat och vare sig denne recensionsskrivande gubbjävel eller ensemblen lär inställa sig till 50-årsjubileet (eller feldiagnostiserar jag nu ...?) och i detta Ersnäs-jubileum blev det alltså 50-50.
På både gott och ont.
Men och slutligen och till Ersnäsrevyn:
Glöm inte bort ungdomen. De är livsviktiga!