Kvinnan i den blåa bilen tittar förundrat på János Bognár innan hon svänger av från byavägen. Förutom János som sitter på taket till busskuren är det alldeles stilla i Slagnäs. Bara en kall vind som får snökristallerna att virvla runt mellan de tysta husen. János är van vid frågande blickar. Han är van vid att folk ibland blir arga och vill att han ska sluta göra det ovanliga och bara var vanlig. Han brukar undvika konfrontation och snällt avlägsna sig när någon vill schasa bort honom.
Egentligen vill han att folk ska förstå att han aldrig vill vara till besvär eller medvetet förstöra saker.
– Det finns väl ingen som vill förstöra sin lekplats, säger han frågande.
Det här hade kunnat bli en historia om gränslös kärlek mellan två människor. För det var känslorna som styrde när János lämnade Szombathely i den ungerska Vasprovinsen för Slagnäs fem mil utanför Arvidsjaur. I maj 2008 fick han via internet kontakt med Juni som är född och uppvuxen i byn. Efter ett par månader av digitala träffar blev de förälskade i varandra. Under sommaren som följde jobbade János för att få ihop pengar till sin Sverigebiljett. Kring jul samma år så fick han ett okej från sina föräldrar och kunde till slut resa till det snöiga landet i norr.
Han stannade i tio dagar.
– Det fungerade jättebra mellan mig och Juni och vi var båda jätteledsna när jag var tvungen att åka hem, berättar János.
Nästa besök varade i två månader och i över fem år fortsatte János och Juni att hälsa på varandra i Ungern och Sverige innan han bestämde sig för att flytta till sin flickvän.
Flyttlasset gick i november 2013. I bagaget hade János inte bara sin kärlek till Juni utan också gedigna kunskaper i kung fu och parkour.
Kamsporten har varit en del av hans liv sedan 8-årsåldern medan han upptäckte parkour för cirka nio år sedan. I december genomförde han en provträning för att se om det fanns något intresse i flickvännens hembygd. Platsen var den gamla sporthallen, samma plats där vi stämt träff med den inflyttade 23-åringen.
János berättar att han hade hoppats på sex-sju personer, kanske tio. Det kom 21 stycken – från tre olika kommuner.
– Jag trodde aldrig att intresset skulle vara så stort, säger János medan han knuffar fram en sliten plint.
Sedan tar han sats och kastar sig över den. Plinten är ett hinder, vilket som helst, som man kan hitta runt omkring sig. János visar fyra olika möjligheter att ta sig över så snabbt och smidigt som möjligt. Han trotsar tyngdlagen gång på gång men landar alltid rätt.
Den filosofiska inställningen till parkour är att se ett hinder som en möjlighet i stället för ett problem. Det gör att man får ett välbefinnande både fysiskt och psykiskt, menar János.
– Man får en positiv inställning till livet samtidigt som man lär känna sina begränsningar. När du får kontroll över din kropp får du också kontroll över ditt sinne. När jag ser ett hinder framför mig tänker jag inte att jag måste ta mig förbi det utan hur jag ska göra det.
– Man ser på livet på ett annat sätt och det är en härlig känsla när man nått så långt.
János tycker det är kul att se när nybörjare börjar tänka på samma sätt. Det märks så tydligt.
Är det fel att kalla parkour för en sport?
– Vissa kallar det en sport men det är så mycket mer än så. En del liknar det vid en filosofi och ett sätt att leva och det är nog så jag också ser på parkour. Det handlar mycket om vad parkour betyder för dig.
– Men man behöver inte dyka in i ett filosofiskt tänk. Man kan ägna sig åt parkour bara för att det är kul. Prova sina gränser och bli mer akrobatisk.
János har fortsatt med regelbundna parkourpass i Arvidsjaur där antalet träningsvilliga i dag är 25 stycken.
Det finns tydliga tecken på att på att parkour växer säger han. Det blir fler och fler grupper på nätet och det genomförs tävlingar runt om i världen.
Men behöver man inte en stad om man ska göra det här på rätt sätt?
– Nej du kan vara ute i naturen om du vill men det är mycket svårare att hitta utmaningar. Om du är i en bergig miljö så kan det fungera hur bra som helst.
Parkour är inte ofarligt. János har skadad sig. En gång fick han en spricka i ett ben i foten efter en olycklig landning och en annan gång fastnade han i en madrass när han hoppade i trampolin. Många i sporthallen blev skärrade när de såg hur hans lillfinger pekade ut från handen i en 90-graders vinkel.
– Man skadar ofta ryggen, knän och händerna och det är väldigt vanligt med skrapsår. Jag försöker lära ut hur man ska undvika att skada sig, men man måste acceptera att det kommer att hända förr eller senare.
Hur ska jag tänka?
– Det viktigaste är att inte prova på för stora utmaningar. Om du till exempel ska göra ett långt och svårt hopp, var säker på att du kan klara av det innan du försöker. Börja på en låg nivå och öka svårigheten successivt.
– Mitt råd är att kontrollera allting. Ska du klättra över en vägg så se till att den är stabil eller att bänken sitter fast och att det inte är halt där du ska landa.
János jobbar som lokalvårdare åt biltestanläggningen Tjintokk AB i Slagnäs. Ett tillfälligt jobb. Det ska spelas in en ungersk film i trakterna kring Luleå och János sökte ett jobb som chaufför men fick ett nej. Han har inte gett upp. Han vill lära sig mer om filmbranschen vill skaffa sig nya kontakter .
Det ena ska förhoppningsvis ge det andra.
Många säger att han borde bli stuntman. Kopplingen till parkour är stark och tanken känns logisk.
János är inte lika övertygad.
– Det hade kanske varit intressant för mig men då måste jag lära mig mer om filmindustrin och hur det går till under inspelningarna.
Han planerar för att stanna i Sverige men vill samtidigt resa mer för att se andra delar av världen. Språkintresset är stort.
János pratar ungerska, engelska och tyska och tror att svenskan kommer rätt snabbt om han börjar träna regelbundet. Den låter som en lättare version av tyska i hans öron.
Ett land han definitivt inte vill bo i är hemlandet Ungern. Anledningen är de politiska krafterna.
– Jag brukar vanligtvis inte bry mig om politik men till och med jag kan ju se att Ungern har ett system som inte fungerar. Priserna går upp hela tiden och det verkar som om de styrande i landet försöker suga ut så mycket som möjlig ur statskassan. I Sverige är allting tre gånger dyrare än i Ungern, men samtidigt är lönen här i genomsnitt fem gånger högre, säger han.
Många har det bra i Ungern men den fattiga delen växer snabbt. Själv kommer János från en medelklassfamilj som fått börja hålla hårdare i plånboken för att klara av vardagen.
– Ungern är bara en demokrati till namnet, alla vet att det i praktiken är mer likt en diktatur, säger János.
Han låter inte orolig över sin oritade framtidskarta. Det finns ingen anledning. Det viktigaste kommer han alltid att bära med sig oavsett vilka hinder som kommer i hans väg.
Kärleken till Juni.
Och parkour.