Och visst, redan i tunnelbanan kände jag mig obekväm. Jag lärde mig att kanadickerna betalar sin resa med ett litet mynt, en token, som man aldrig ser igen. Jag började handsvettas. Fanns inget sätt att kontrollera om resan betalats? Fanns inga hotfulla kontrollanter? Jag hade hamnat i en störd värld.
Som Norrbottning och inflyttad Stockholmare har jag åtminstone lärt mig att undvika ögonkontakt av alla sorter. På tunnelbaneplattformen i Toronto kommer ändå en snygg tjej fram och ger mig och mitt sällskap (vi är tre killar) anvisningar hur vi ska åka rätt. Jag försöker hitta den dolda kameran men avbryts när jag måste hoppa på tåget.
Just nu bor jag tillfälligt i New York, där en konstant ström av folk som trippar, tänder av eller går igenom psykoser på gatan för allmän beskådan är vardagsmat. Några minnen: En snubbe på Flatbush avenue ställer sig på vägen, framför en bilkö för att med stor omsorg stoppa ner små, små pappersbitar i kloaklocket. Delivery till Ninja turtles? Jag glömmer heller aldrig den nästan tre meter långa killen som gick omkring i Prospect Heights och maxade volymen på Celine Dions My heart will go on på en liten bergsprängare.
I Toronto hann jag bara stöta på en härjad snubbe på gatan som skrek om ”fucking pedophiles” för sig själv, och där fanns väl en logisk tanke bakom.
Dagarna I Toronto gick åt till jobb och nätterna till att försöka dämpa stressen med sprit. Jag hade kul. Problemet med att gå ut i en stad där man inte känner någon är att man måste börja ”bjuda på sig själv”, alternativt stå och sura med en öl. Som tur var spenderades mycket tid i taxi istället för på klubb eftersom det regnade rent förjävligt mycket, men till slut gjorde vi misstaget att fråga chauffören om ”en hiphopklubb” (vilket jag också gjort i New York och hamnat på samma klubb som D-listerapparen Ja Rule). Vi landade på ett ställe med 90-talsklassiker och en hallick i rökrutan som försökte sälja in sina tjänster. Deppiga över att ha blivit profilerade som losers gick vi hem.
När vi försökte gå ut igen dagen efter blev vi på ren desperation vänner med en 21 år gammal finansvalp och hans flickvän som tyckte om att spendera hans pengar. Den kanadensiska givmildheten peakade med åtta vodkashots var och att den unge mannen sade åt mig att dansa med hans flickvän. På hennes order stod jag snart och hällde upp vodka ur deras helrör och tjejerna flockades runt mig. Det var lite som att lajva ett Stureplan utan cynism.
”Girls in Toronto will only fuck you if you have money”, sade flickvännen och jag började ana att Toronto hade något av en ocharmig baksida, bakom sitt mysiga yttre. Några pizzaslajsar senare låg jag på golvet på mitt hotellrum där allt snurrade.
Var Kanada verkligen det ”goda USA” eller lika ondskefullt, fast med statligt finansierad sjukvård? Det var omöjligt att bedöma.
Allt jag vet är: Toronto var renare än New York, vilket är skönt, men smutsen har också en förebyggande antibakteriell funktion. Lite som när ett barn stoppar fingrarna i munnen och blir vaccinerad mot stelkramp. Eller hur det där funkar nu igen.