På spaning efter tjäder
Toppjakt på tjäder- och orrtupp är midvinterns fågeljakter. Norrbotten har bra marker för båda arterna, men jakten på dem är lite olika.
BETE. På myrarna under fjället blir enstaka tallar hårt betade av tjäder. Det händer att de enda barr som blir kvar är de som sitter så långt ut på kvistarna att tjädertupparna inte når dem.
Foto: Ulf Lindroth
Tupparna är mest aktiva i gryning och skymning. De kan sitta i tallarna hela dagen, men om det är riktigt kallt eller om vädret är blåsigt vilar de i snön mitt på dagen. Det behövdes alltså en tidig start för att försöka möta dem på betesplatserna. Kilometer har lagts till kilometer. Den första myren var tom. Den andra likaså, men där låg det avbitna barr och krokig centimetergrov tjäderspillning på snön under några tallar. Sökandet intensifierades. Varje flik av myren spanades av, men ingen fågel. Vidare genom ett smalt skogsspänne mot nästa myr. Skidorna klättrar upp och trampas ner i ett par decimeter lössnö ovanpå en botten av fastare snö. Blicken sveper över tall efter tall. Där! Stor, svart och högsträckt står tuppen på en tallgren bara 60 meter bort. Alltför nära, ögonblicket efteråt flyger den. Tuppen sitter kvar
Men nu är det jakt. Tjäderns kurs noteras noggrant. En kilometer längre bort återfinns den i toppen av en gran, stilla spanande. Med ett par snöiga granar som skydd går det att avancera närmare. Fram under grangrenarna. Tuppen sitter kvar och sträcker på halsen. Ryggsäcken ger bra stöd för studsaren och i skottet välter tuppen framstupa.Samtidigt lättar två andra tuppar ur tallar i närheten. Resten av den korta dagen ägnas åt dem, men de återfinns aldrig. Det skymmer när skidorna spänns fast på bilens takräcke. En titt på kartan säger att dagens rutt blev ungefär 16 kilometer ospårad terräng. Resultatet blev en tjädertupp. Det är bra. Några dagar senare vid ett hygge i kustlandet. Orrmarker. Klockan är lite mer än vid tjäderjakten - det är inte lika långt att skida och orrarna är inte lika morgontidiga. De behöver bra ljus för att kunna se eventuella duvhöksangrepp i tid. Men skidorna, studsaren och utrustningen är desamma. Flyger en, flyger alla
Spåret läggs mot ett småkuperat område med hyggen, frötallar och en hel del björk. Runt en sjö och några gamla odlingar finns riktiga björkridåer. Där trivs orrarna. Plötsligt kommer ett tiotal orrar flygande med kurs mot ett frötallshygge. På håll syns hur fåglarna bromsar upp och sätter sig som små kolsvarta knappnålshuvuden i de snöiga tallarna. Tiden det tar att skida till hygget räcker både för att fler orrar ska ansluta och för att några ska flytta över till björkar och börja beta i dem. Men den första ansmygningen misslyckas. Det är många ögon i en orrflock. När en varnar och flyger, så flyger alla. Senare återfinns en del av flocken i en björkridå vid en gammal odling. Nu går det att smyga fram genom tät skog och krypa i skottläge på drygt hundra meters håll. Vackra byten
Knallen äts nästan upp av upplegan i träden, men en orrtupp rasar ur sin björk och drar med sig ett moln av snö från grenarna. De andra orrarna är borta i samma sekund, men framme vid skottplatsen sticker tuppens svarta lyra upp ur ett hål i snön. Två timmar senare har den fått sällskap av ännu en tupp i ryggsäcken och förmiddagsjakten avbryts. Tupparna är vackra byten. Dessutom är de en utmärkt matråvara. (Åtminstone så länge de inte tillåts frysa ihop utomhus varken första eller andra dygnet efter skottet, för då blir de sega och ofta torra.) Missa inte chansen att ta en skidtur i fågelmarkerna. Det är ingen trängsel därute och det kan bli spännande dagar.
Så jobbar vi med nyheter