Ovanlig adventsmusik för barn

Intercult
Vit sand vit snö
Medverkande: Nils Personne, Mamadou Sene och Åsa Simma
Tekniker/gitarr: Lars Liljegren
Arrangemang: Ale Möller
Familjekonsert: Piteå, Nolia city konferens
Lagom till december, julkonserternas månad, når Intercult efter ett års turnerande med Vit sand vit snö Norrbotten. Både föreställningen och Intercult är en ny bekantskap. Gruppen från Stockholm har dock funnits i över tio år och arbetar med scenkonst, utbildningar och kulturpolitiskt arbete. Tyngdpunkten ligger på ett internationellt utbyte och samarbete.
Följdriktigt möts därför de medverkande i Vit sand vit snö: en samisk marknadsmadame, en sengalesisk försäljare och en stockholmssvensk gatumusiker, på en marknadsplats. Och medan den nödige musikanten Nils Personne gör det han ska bakom toalettbåsets dörrar, packar de andra upp sina varor. Hos Åsa Simma dinglar tjocka renkorvar, samiska mössor med stora röda tofsar, hjortronsylt (tror jag), och renar i plast. Konkurrenten Mamadou Sene packar i sin tur upp snidade trädjur i olika storlekar, korgar med nötter och små tygväskor. Alla tre är välbekanta i kretsen av världsmusikanter.
Konserten får sedan fart när den nu lättade musikanten ser till att de börjar tala med varandra och göra musik. Åsa Simma jojkar och Sene spelar trumma och sjunger. Båda berättar också om lite speciella saker: Simma att hon lärde sig jojka av sin mamma, men att hon inte fick göra det öppet, och myten om hur Solens dotter lärde samerna att tämja renar. Mamadou Sene i sin tur tar oss till Senegal och källan där herdepojkarna vattnar djuren och badar hela dagen, men också om torkan och öknen som breder ut sig åt öster.
Båda återkommer till överutnyttjandet av jorden där den förhöjda temperaturen är ett hot både mot norden och södern. Att ta ut för mycket skog hotar renen i norr som då inte kan få tag på skägglavar när markens lavar allt oftare blir infrusna under ett istäcke. I söder ökar jorderosionen när långsamväxande träd huggs ner för att bli prydnasskulpturer åt turister. Ett ganska dystert julbudskap minsann, men inte mindre sant för det.
Tur då att musiken finns. Jojk får blandas med sång från öknens folk och storspelmannen Lapp-Nils polska flyter omärkligt över från Personnes sopransaxofon till Senes senegalesiska rikimusk. Rikin har en sträng av tagel och är byggt av en kalebass överdragen med ett alligatorskinn, och när den förenas med Lapp-Nils 1800-talsmusik från Jämtland är det häftigt. Just den slags kulturblandning som har underlättas av storstädernas spretande befolkning och motsägelsefullt nog av att vi kan resa lätt och billigt tack vare miljöförstörande motorer.
Föreställningen ska nu turnera under kommande vecka i länets skolor. Då får gruppen garanterat fler lyssnare. Det fåtal som hittat fram till Nolia för den här ovanliga adventsmusiken var på gränsen för att begreppet publik ska gå att använda.