Om skogen på Kerstin Ekmans vis

När Kontext öppnar sin litterära scen för säsongen gör man det med en välkänd och älskad författare. Kerstin Ekman har bland annat skrivit två av våra mer uppmärksammade romansviter. Dels den som inleddes med Häxringarna 1974, dels trilogin Vargskinnet som avslutades med Skraplotter 2003. Intresset för gästen är också stort och Kontext fyller med lätthet läktarna i Kulturens hus lilla sal.
Kerstin Ekman har dock inte åkt till Luleå vilandes på gamla segrar utan har med sig en ny titel. Visserligen ännu bara läst av några få i form av manus och korrektur, men med förhoppningen att den snart ska gå att köpa i handeln. I essäsamlingen Herrarna i skogen har hon återigen vänt sig till det nordliga landskap hon är så förtrogen med och som många av romanerna också vilar i - skogen.
- Idéerna till den började komma 1976. Jag ville skriva om skogen, göra beskrivningar av olika skogstyper. Men så började jag skriva Rövarna i Skuleskogen som kom 1988. Jag hade tänkt göra som Thomas Mann och lägga in essäer i romanen. Men jag är ju inte Thomas Mann, säger Ekman på sitt milt humoristiska sätt.
Efteråt kändes det lite som ett svek, men hon fortsatte samla material. En del fanns med redan från början, med en pappa som gjorde skogsmaskiner i sin mekaniska verkstad, annat har hon gått till litteraturen för att utforska och de sju essäerna spänner över tusentals år. Själv är hon liksom många andra svenskar skogsägare med en sådär 100-150 hektar skog att bruka - eller missbruka. För visst talar Kerstin Ekman även mycket om sorg över skogens öde. Hur det senare årens stordrift har tömt de sammanhängande vidsträckta skogarna på innehåll och lämnat kalhyggen efter sig.
Samtalsledaren Kerstin Wixe vill också gärna tala om de väsen som folk sett i skogarna, ett kapitel heter Varelserna. Har hon sett någon? Författaren slingrar sig och vänder åter till de litterära källor hon samtalat med i sitt arbete, men säger:
- De skiftar hamn så väldigt. De är omgivna av en töcknighet. Sammantaget är de, olika skogsväsen (reds anm.) nog det farliga.
Skogen däremot är tid "på ett sätt som vi inte kan uppfatta" och våra minnen. Därför är vi också illa ute när vi styckar sönder skogen med hyggen och skogsbilvägar.
- Om man skulle skriva om 1900-talets skogsbruk. Det tror jag inte vi vill läsa om oss själva.
Och trots att Ekman ser en förändring på synen av skogsbruket är hon särskilt optimistisk. Bokens sista kapitel har också det ödesmättade namnet Vid stigens slut.
Ändå känner jag mig glad när jag lämnar Kontext. Det är underbart att möta människor som, även om det inte kan jämföras med en skogs livslopp, ger sig tid att utforska och följa sina spår trots att de måste krångla sig över romaner och under filmmanus också. För denna Kontextkväll innehöll inte bara samtal utan även alldeles färska bilder ur en kommande långfilm med manus av Kerstin Ekman, foto Dan Jåma och regi Daniel Alfredson.