Vissa människor bär på en prononcerad koppling till den stad man begåvat med frukterna av sin livsgärning. Ragnar Lassinantis kamp för Tekniska Högskolan, Lars Arne Bergströms mångfacetterade värv inom Luleå Hockeyförening samt Sara Arnias otaliga gestaltningar på Norrbottensteaterns scener torde klä skott för rättvisa exempel. När nu Björn Sjöö gått i pension har jag inga problem med att placera hans gärning i samma liga som ovanstående titaners. Björn Sjöös insatser för musiken och teatern i Luleå med omnejd är kort och gott massiva.
Det slår mig att jag basalt fått samma byggstenar som Björn i formativa ungdomsår. Idrott och musik. Björns far Lasse Sjöö var en legendarisk idrottslärare som bland annat var delaktig i Norrbottens Basketförbunds grundande och mamma Ingrid spelade piano hemmavid. Via blockflöjtslektioner i Sonja Jacobssons regi på Södra Örnässkolan exploderade intresset för musik och det har med tiden manifesterat sig i gestalt av en multiinstrumentalist modell svart bälte. Björn spelar vadsomhelst. Förutom bleckblås, sträng och klaviaturinstrument spelar han säkert kaukasisk näsflöjt och aeolisk vindharpa i smyg. Den jäveln...
För mig som barn var dock Björn först och främst en rockstjärna. Givetvis i Anton Svedbergs Swängjäng och Norrlåtar, men när Rekyl släppte ”I himlen är det försent” och spelade ”Tjocka Charlie” på TV, med Björn hängandes i ljusriggen som en primat, satt jag i pyjamas och bara gapade. Jag insåg redan då med sockerbits-framtänder att man kunde vara från Luleå och rocka så hårt. Rekyl betydde enormt mycket för mig. När jag senare som nervös 16-åring fick spela storband med Björn var han den första att pusha hårt för att jag skulle höja volymen och leva om. Detta är också kärnan i hans storhet som musiklärare. Han har alltid gett barn och ungdomar en upplevelse av musik. Inte skalor och läxor primärt utan en delaktighet i något större där lusten, modet och glädjen skall styra.
Jag upplever det som att Björn alltid implementerat erfarenheter från teatern in i musiken och vice versa. Detta har givetvis under alla år gett eleverna på det estetiska programmet ett hav av möjligheter att utforska. Björns pedagogiska talang är en medfödd färdighet. En exklusiv krydda har dessutom alltid varit en omisskännelig ådra av komisk timing. Jag minns själv de galna rollerna i Antons, radiosketcherna med Hasse Alatalo och rösterna i Gusten Grodslukare. Genimaterial. Jag tror att denna begåvning genomsyrat hela hans gärning och simultant spridit värme och avslappning bland elever och kollegor.
Att Björn nu gått i pension innebär givetvis bara en ny fortsättning då hans brinn är intakt. När jag nyligen pratade med honom pratade vi mer som kollegor om hans Black Island Stompers och Bonnes, men när han börjar prata om nyskrivna låtar som bara ligger och väntar på att bli inspelade förvandlas jag till en liten kille i pyjamas. Jag skulle raka mina håriga vader skinande blanka för att få vara med på ett hörn.
Tack för allt Björn och god fortsättning.