Ojämnt men tappert för 25-årsjubilerande Överkalixrevyn

Många av revyerna har också haft en tendens att fylla jämna år, just i år. Men det har i samtliga fall handlat om differerande årtal: 15 , 20 och så vidare. Om vi för tillfället fäster oss lite särskilt vid Teaterföreningen En3 i Överkalix så fyller de 25 och garanterar i och med jubileumsrevyn Ung & vild "100 % skrattgaranti". Nja och nåja, en mera rättvisande garantisiffra ligger nog på 50 %. Eftersom Ung & vild är en visserligen trofast tapper, men dock vingligt ojämn föreställning som spretar åt lite för många olika håll samtidigt för att kunna definieras som "100 % klanderfri". Sedan jag senast lät mig drabbas av En3 och deras lustifikationer (jag har långt ifrån sett alla revyerna genom åren men - rätt många) har ett flertal nya aktörer tillkommit och sällat sig till de "gamla" klipporna Bert Persson, Bengt Jönsson, Jessika Segerlund, Marietta Svanold, med flera. Det är bra. Det handlar om ett slags successionsordning i lokalrevyledet. Nytt friskt blod och vidare, som det brukar heta när det handlar om vampyrer och dylikt. Ett genrep är ju också till för att finslipa det som ska framföras och som, förhoppningsvis, bara kan bli bättre. Och på torsdagskvällens genrep av Ung & vild var det en del teknik som trilskades och det är ingenting att tjata om och bemästras säkert senare. Men också att några av numren bara tar sig fram på stödben och egentligen känns ganska ofärdiga. Vad att göra när det är så då? Ja, endera att trimma till dem, osentimentalt stryka dem eller att tugga ihop över bettskenan och fortsätta att genomföra dem. Endast ensemblen (som bör veta vilka numren i fråga är) kan ta det beslutet. Men självklart finns det också nummer i Ung & vild som inte alls behöver trimmas och som fungerar alldeles utmärkt. Till den gruppen hör Hell Klippers, där det, med hjälp av Bert Persson med flera skämtas högst handfast och påtagligt vanvördigt med macho-imagen inom mc-kulturen; Vardagshjälten, där Lars Engströms drömskt gitarrplinkande vankelmodssubstitut matchas mot Jessika Segerlunds allt mindre tålmodiga moatjé och den frimodiga Får ja lov? där Bert Persson och Marie Hjort för en dansant konversation. Poliskommenderingen bör också nämnas. Kanske allra mest för Ingegerd Larssons tappra insats i den. Och så kan jag inte annat än sända en tacksamhetens tanke till musikerna i Rhododendros som väljer att återuppliva gamla instrumentalhits som Foot Tapper, från The Shadows och Walk Don’t Run, från The Ventures, och får dem att låta som oklanderliga. Det är värt beundran. Resten kommer av sig själv.

Ojämnt men tappert för 25-årsjubilerande Överkalixrevyn

Man börjar se själva finishen på det maratonlopp mellan olika amatörrevyer som jag, med visst nöje, har genomfört de senaste månaderna.