Gubbigt har väl typ alltid varit ett av musikkritikerns mest använda ord. Och även ett av de där orden som alltid får klä saker som är förlegat och där bäst före datumet gått ut. Men det är lurigt det där. Egentligen gillar jag ju mycket gubbigt just nu. Jag märker till exempel själv hur jag klär mig allt gubbigare, i alla fall om skjorta och spetsiga finskor ska företräda ett gubbigt mode. Sen har det också visat sig den senaste veckan att gubbar kan resa sig och leverera igen. Som Petter, vars God damn it var en riktigt positiv överraskning. Värre är det med techno-gubbsen i Underworld som vi inte hört av på skiva ett tag. För medan det de har bytt ut en medlem, jobbat med filmmusik och ett par ganska ospännande internet-projekt så har en hel dansvärld sprungit om dem. Sådana som Swedish house Mafia och ett tjugotal till. Techno ska låta house nu, och inte tvärtom. Soundet på Oblivion with bells känns oinspirerat och oftast platt. Idéerna verkar vara slut. Det säger ganska mycket att det bästa spåret är inledande sexminutersmastodontaren Crocodile. För att sen passera en hel platta utan att man höjer på ögonbrynen en enda gång. !Lyssna istället på Francois Dubois - I Try
