NUS lyser upp

På söndagskvällen var det Norrbottens ungdomssymfonikers tur att beträda scenen i Studio Acusticum. Programmet är digert och fyllt av rolig musik och dessutom framförs den på en betydligt högre nivå i dag än när jag senast hörde orkestern. Hedgehogs Victorious av Andreas Sjölander inleder konserten. Detta är ett John Williams-inspirerat stycke musik som är mycket trevligt att lyssna till. Framför allt är det instrumentationen som fångar min uppmärksamhet, den är läcker. Därpå följer Finlandia av Sibelius. Detta stycke spelade orkestern redan i våras och jag kan inte låta bli att göra en jämförelse av de båda framförandena. Nu sitter intonationen betydligt bättre. Där framförandet i våras kändes uppstyckat i flera delar sitter det nu ihop och allt framförs med en mer exakt rytmisk
precision. Efter ett stycke av Mozart är det så dags för Arvid Johansson att åter vara solist i Saint-Saëns Introduktion et rondo capriccioso. Så fort orkestern har en solist med sig verkar den bli mer lyhörd. Man balanserar dynamiken mer och det gör att man som åhörare tycker sig höra en innerligare tolkning av verken. Behöver jag säga att Johansson även denna gång spelade bländande på sin violin? Solgerd Israelsson är nästa solist att äntra scenen. Hon framför tre sånger ur Elgars Sea Pictures. Elgar har skrivit en orkestersats som verkligen illustrerar havet och inte minst harpan bidrar till detta. Åter tycker jag att orkestern låter som bäst när man ackompanjerar en solist och Solgerd sjunger de krävande sångerna mycket bra. Detta verk blir denna konserts höjdpunkt på grund av den innerliga tolkningen och att man lyckas hålla ihop orkester och solist till en enda skön helhet. I våras uttryckte jag lite klagomål på den knapphändiga informationen om musiken som presenterades för oss. Detta hade man verkligen åtgärdat denna gång. En konferencier i högform ledsagade oss genom hela konserten och gjorde det hela till en mycket trevlig tillställning.