Nu ska tusen små detaljer trilla på plats

Det måste fungera. Innan repetitionerna ens börjat måste gamle Antonio Salieri, spelad av Roger Storm, bryta med en fundering. - Hur fixar man svettet ? undrar han. I första scenen ska han vakna upp ur en ångestfylld mardröm som handlar om hans avund mot geniet Mozart, och de samvetskval han har över Mozarts död. Men hur görs ansiktet svettigt så att det syns för publiken utan att sminket rinner av? Teater kräver starka muskler Antonio Salieri är för övrigt på scen i stort sätt hela föreställningen vilket är otroligt ansträngande även för kroppen. Många skådespelare tränar spinning och styrketräning för att orka spela teater. Starka benmuskler är bra. Det kan handla om en viss rörelse som man ska göra kväll, efter kväll som kan slita otroligt på kroppen för att den kanske måste göras mer naturligt, än skonsamt för kroppen. - Jag har fixat svett. Syns det bra? undrar Mila L Roberts. - Den här svetten, är det vatten eller? undrar regissören Rikard Bergqvist. - Nej, snor, svett och tårar heter det. Det är gjort av flytande glycerin, säger Mila L Roberts. Kostymören och maskören talar om att skådespelarna nu i dag måste säga till om alla problem som uppstår med kläder, peruker och rekvisita under repetitionen. För minsta lilla sak ska man stoppa. Det är nu man har chansen att fortfarande justera saker. De får order att skrika stopp så fort det är något problem. Koncentrationen ligger på det tekniska. Tusen frågor I första scenen ska spökröster ljuda omkring Salieri och rösterna testas i mikrofonerna: - "Jag kan inte tro det", "Salieri", Jag har hört", "Hela stan pratar om det", "Jag kan inte tro det", "Han ropar", "Vad bekänner han för synder", "Vad skriker han?" De måste avbryta. Regissören tycker att spökena måste artikulera mera. Någon tycker att hon får konstig röst. Hon kan inte röra munnen ordentligt. Maskerna sitter för tätt mot ansiktet. Man läspar. Fler håller med. Inga problem för maskören. - Är det svårt att prata? Då kan ni komma upp så kan vi prova på inlägg av skum i maskerna, säger Mila L Roberts. Repetitionerna fortsätter och det är smått och stort som behöver åtgärdas. Hur ska Salieris morgonrock bäst slängas ut, vad ska man göra med ett kladdigt godispapper på scenen - man måste sy en extra plastficka på insidan av en kavaj dit godispappret kan stoppas. Hur ska man hinna förflytta sig bakom scenen på bara några sekunder och utan att det hörs? Tar vissa skådespelare för mycket uppmärksamhet med kostym eller peruk i någon scen där det inte passar? Även om det är bråttom är det lätta fötter som gäller - det går inte att klampa bakom scenen. Någon behöver en tygnäsduk, hur ska kråset fästas rätt i kläderna, har någon en säkerhetsnål? Hur ska ett släp till en klänning bäras, en för vass ring kan fastna i kläderna och riva sönder dem och hur ska alla kunna sitta i en trappa även med omfångsrika klänningar och sedan lätt och graciöst lyckas ta sig upp? En hjälpande hand - Jag hjälper dig, säger Mats Pontén och sträcker ut en hand - så är en besvärlig scen löst för en skådespelerska som förståeligt nog inte klarar att resa sig själv på ett värdigt sätt, inklämd på ett trappsteg bland alla andra och med en bred paniér (stålställning) under kjoltyget. När sedan operasångerskan och Mozarts älskarinna, Katherina Cavalieri, gör entré är det i en enorm röd ballongklänning som det visar sig att nästan varje avdelning på teatern är inblandad i. Scenbyggarna har fått sätta ett galler på trappsteget där hon står, så att en fläkt under trappen kan blåsa upp kjolen och fylla ut tyget så klänningen blir gigantisk. Klänningens släp fyller upp en hel trapp, under tyget ska Mozart krypa fram men nu under repetitionen har Katherina lyckats sätta klacken på klänningen. Det blir något att tänka på. Det är ovanligt mycket teknik som ska fungera i den här föreställningen. Det förvånansvärda är att alla tar vartenda "stopp" med ro. Ingen blir irriterad över avbrotten eller problemen. Lunch i full mundering - En timmes lunch, ropar så regissören. Det är bara för alla att behålla det vita sminket på och ge sig ut i lunchrestaurangen på teatern och beställa en dagens lunch, bönor och stekt fläsk. Medan en vitsminkad Martin slevar i sig lite fläsk och potatis, berättar han att han har fått öva väldigt mycket för att få pianostyckena att sitta så pass bra som de ska. Det får inte finnas någon tvekan när man har rollen som Mozart. I en scen ska han glida ner vid det guldsmyckade svarta pianot och halvt bortvänd, totalt avslappnad, nästan nonchalant spela ett stycke helt perfekt. Varje dag sedan i höstas har Martin övat. Han stannar fortfarande varje dag en till en och en halv timme efter jobbet och spelar piano. Han menar att det är på gott och ont att ha ett arbete som man är så engagerad i. Det tar på krafterna. Det finns nästan inga gränser heller för hur dåligt en skådespelare kan må och ändå kliva upp på scenen. - Är man sjuk så spelar man en föreställning. Har man feber så spelar man. Det finns inte ekonomi att ställa in, säger han. Men någonstans kommer verkligheten och livet utanför in så pass mycket att även en föreställning skulle kunna komma att ställas in. Den 23 april är det beräknat att Martins fru ska få barn, deras första. Föreställningen av Amadeus håller på till 12 maj. Det innebär att födseln skulle kunna starta inför en planerad föreställning. Om det blir så är Martin orubblig i sin vilja. - Jag har pratat med alla, utom chefen, men med mina kollegor och de backar upp mig. Jag kan inte, jag kan inte stå på scenen och veta att just nu kommer mitt barn till livet. Det finns de som är galna och klarar det. Men jag vill inte ha det så i mitt liv. Det vi håller på med är ju fantasi. Om inte det verkliga livet är viktigare ... det måste det vara, säger han. Så ringer det ute i restaurangen: Dax för repetition. Lunchen på fläsk och potatis är över. Tillbaka till 1700-talet och Mozart med högklackat, krås och broderad turosfärgad frackkavaj.

Nu ska tusen små detaljer trilla på plats

Det en publik aldrig får se under en föreställning är förstås allt som utspelas bakom scenen, vilket jobb som sker där, vilken stress och vilket samarbete.