Det är där Svante kommer att få Zorns guldmärke i sin hand. Zornmärket delas ut årligen av Zornmärkesnämnden i Svenska Folkdansringen och finns i brons, silver och guld.
Riksspelmannen Svante Lindqvist blir 54 i oktober och haffade silvermärket 1977, under tiden han gjorde lumpen.
För att få ett brons eller silvermärke spelar man nämligen upp för en jury. Guldmärket däremot, får bara särskilt utvalda. En eller ibland två, per år.
Spelar inte för märkena
Svante Lindqvist, medlem i musikgruppen JP Nyströms, tog bronsmärket redan som 16-åring. Guldmärket har bara drygt 100 spelmän mottagit sedan 1933 och nu är det Svantes tur att ansluta sig till den skaran. Han är också den första i Norrbotten.
- Jag är glad och jättestolt. Guld har jag aldrig fantiserat om. Det var silvermärket som var utmaningen. Men det är jätteroligt, det är ju mina idoler som har guldmärkena. När man har hållit på nog länge är det inte längre märkena man spelar för, det är mer som en rolig överraskning. Jag brukar säga att pengarna ska komma som en överraskning, man inte ska inte spela för pengarna. Det är samma sak med folkmusik - man spelar inte för märkena.
1971 började Svante lira folkmusik på riktigt och sex år senare startade han tillsammans med de övriga fyra medlemmarna, JP Nyströms. Sedan dess har det hänt mycket inom genren, förklarar Svante som skämdes lite för valet av violininstrument i pojkåren.
- Vi ligger i en tid där det finns plats för allt och ingenting. Det finns inte stor plats för folkmusik i media, men tack vare internet hålls musiken vid liv. Till exempel såg jag nyss en länk på oss i JP Nyströms på youtube, från när vi spelade på Rockford Folk Festival i Illinois 1983. Det är lite kul.
Respekten för det enkla
När Svante tänker högt kring anledningarna till att han började med folkmusiken, säger han:
- Jag kände helt enkelt att jag inte hade rätt att låta bli.
- Jag tror att jag är satt på jorden för att utföra två saker, föra släktet vidare, vilket jag har gjort, säger han och pekar mot barnen, och att lämna jorden lite bättre. Det är det folkmusiken handlar om, att förmera tillvaron.
Svante menar att det idag är den filosofiska storheten som är kraften i folkmusiken.
- Gubbarna och tanterna från 1800-talets Norrbotten hade den enorma längtan efter att göra tillvaron större. Livsnervern var musiken. En längtan efter det gudomliga men också respekten för det enkla, det är folkmusikens signum.
När Svante reser bakåt i tiden har han nära till skratt samtidigt som känslan av att åren går är skrämmande.
- När jag var ung minns jag att jag tänkte "herre gud, det här måste alla höra". Det är lika roligt med musiken än idag, trots att jag tänker "fasen vad bra vi var, och jäklar vad smala vi var" när jag ser den där videon på youtube, skrattar han. Men jag gruvar mig för att jag ska bli sämre, jag är rädd att tappa energin.
Nya isflak väntar
Tillsammans med JP Nyströms har Svante nu för sista gången turnerat med Mats Ek balett På Norrbotten. Ett möte som ägde rum för 27 år sedan.
- Jag ser det som att jag är på ett isflak. Det delar på sig ibland, man närmar sig slutet, och då dyker det upp ett nytt. Jag tar det som det kommer.
Ja, isflaken breder ut sig framför Svante Lindqvist, violinisten som varvar nutida information med gamla minnen. En rolig anekdot, för en man som är en av de få i Sverige att motta Zorns guldmärke, tar sin plats då han spelat fiol i fem år.
- Då kom det fram en pojke och frågade hur länge jag hade spelat. När jag svarade fem år var hans respons "blir man inte bättre än så där?" skrattar han.
Det blev han, Svante Lindqvist, som idag har guldet i sin hand.