Ersnäsrevyn vandrar beslutsamt in i sitt 26:e verksamhetsår och det är faktiskt inte något putslustigt eller billigt skämt att här och nu hävda att jämfört med de senaste årens rätt slokande och monotont vattentrampande revyupplagor så - kunde det bara bli bättre.
Och det har det också blivit. Samt dessutom väsentligt vitalare och piggare också.
Efter den senaste revyn skrev jag i min recension att Ersnäsrevyn var i alarmerande behov av en föryngring och inte vet jag om revyrävarna läste den och föll i något gemensamt grubbel men ... så har nu i alla fall skett.
Den påfallande vitala nykomlingsgruppen består av Maja Nilsson, Maja Lööv, Robert Wallin och (tror jag, är det just här säkrast att jag skriver) Lena Jacobson. Samtliga så pigga och eskapistiskt begåvade så att det fullkomligen bara spritter om dem och även fullt kapabla att transformera den energin och glädjen till publiken ute i salongen.
Man blir, bara, väldigt glad av att se dem och vara med om det de hittar på.
Årets regissör och vitamininjicerare heter Martin Sundbom och har enleverats från Norrbottensteatern, där han vid ett antal tillfällen grundligt har lett i bevis att han är både kreativt multibegåvad och en av de roligaste människor som förekommer på en scen.
Nu har Sundbom som regissör rensat bort en del onödigt ogräs och slagg; som jag helt enkelt inte bryr mig om att räkna upp vad det var för något, men som de inblandade säkert är pinsamt medvetna om vad det var.. Respekt för det, i alla fall!
Och av de församlade numren (24 stycken) har Sundbom som manus- och stundtals även musikansvarig svarat för tolv stycken. Hälften, alltså.
Det här har också smittat av sig på och på ett positivt sätt kontaminerat resten av materialet samt veteranerna i gänget, som verkligen har sträckt på sig och armerat sig själva. Piggnat till. Väsentligen vitaliserat sig. I den välsignade revyns gemensamma namn.
Till exempel har vi här Åke Broström, i närmast omskakande god form, bland annat som nyfiken engelsk turist utan större kunskaper i svenska språket och (helt oförglömligt!) som årsmötesordförande i kärv motvind, hårt kämpande mot lynniga mötesdeltagare.
Lars-Erik Lindvalls naturbegåvade dribblingar i uppgifter som allehanda karaktärer, kan och vill ingen ta ifrån honom.
Men hans årligen improviserade monologer på fejkad finska har för länge sedan passerat bäst före-datum, men har bevarats för att förmodligen ingen haft modet att eliminera dem.
Nu är de borta. Utom ett kort inslag i helheten, där han agerar en dialektalt mångkunnig närpolis i superstressad högform. Och det räcker så bra med det.
Lindvall förtjänar att honoreras som hjärtligt beredvillig grekisk krögare, som en av medlemmarna i Bodens jaktlag, som snacksalig fågel (fråga inte!) mot Åke Broström, som jovialisk Elvis, samt som storbystad Beda som gärna gick i oförberedd clinch med undertecknad. Ett bonusnöje som dock bara genrepspubliken fick uppleva.
Roger Jacobson har också ständigt varit en pålitlig klippa i Ersnäsrevyerna. Denna gången anförtrodd större svängrum än på länge, vilket verkligen lönar sig fint.
Eva-Britt Tjernqvist och Vanja Lindbäck skimrar av stor spelglädje även de, som i den frustande sketchen Curlingmormödrar där de även har kompetent sällskap av Lena Jacobson, den annars så effektfullt sax-spelande Gunilla Ask (orkestern är förresten absolut hur snitsig som helst!) samt den begåvade Maja Lööv.
Alla sketcher behöver inte nödvändigtvis nämnas här, men den som bär namnet Judy Williams & The Howling Indians bör absolut särskilt noteras; med sin galopperande countrystuds och glada insatser från främst den nyss nämnda Maja samt från hennes förnamnsnamne, Maja Nilsson, också.
Fred Broman är värdigt och självklart stabil i vilket sammanhang man än placerar honom och nykomlingen Robert Wallin imponerar fullt ut lika mycket; i viga uppgifter och kanske allra främst i Mustafas svenska julbord, som sina yngre moatjéer.
Hilding Lindbäck har ransonerat sig ordentligt, men där och när han förekommer ger han ändå av- och intryck.
Beräkna alltså med mycket motion för ansiktsmusklerna och en allsidigt pigg och rolig kväll, när ni sätter er ner i Kulturens hus Lilla sal för att se The Return, med Ersnäsrevyn.
För snälla, snälla ni: det gör ni väl?
(Visste väl det!)