N.P. och N.P. i helt avgörande roller

Sedan den dag, året 1864, som skåningen Nils-Petter Isakson köpte det som återstod av den då nedgångna, bara tre år gamla Luleåtidningen för 100 riksdaler, har Kuriren kommit att styras av en Isakson vid ratten i 118 år!
Efter det att Nils-Petter körde upp ur diket kom tidningen att ledas av någon ur familjen fram till 1982, då Ivan Lenneståhl blev den förste icke Isaksonen att besitta direktörsstolen.
Då hade också klanen Isakson avyttrat tidningsföretaget. Det var en affär som gjordes upp 1966 och som Nils fortfarande kan ångra.
- Jag önskar ibland att jag hade varit stark nog och orkat stå emot hårdare när det var aktuellt, sade Nils vid en intervju för fem år sedan.
I dag säger han:
- Jag har sagt det förr att hade jag orkat driva min vilja lite hårdare så hade det kanske sett annorlunda ut, det är möjligt.

Men Nils, som också heter Peter och således har samma initialer som sin farfars far (N.P), kände sig en smula sliten där i mitten av 1960-talet. Någon enda lång raksträcka har det sannerligen inte varit för Kuriren sedan den dag farfars far körde upp ur diket. Vägen har varit både backig och krokig och som om det inte räckte med det kostade fejden inom familjen både kraft och tid.
- Hörrödu, det var en bedrövlig fejd som också hindrade tidningens utveckling under fler år i mitten av 1950-talet, berättar Nils.
- Och jag kunde nog ana hur det skulle utveckla sig när jag, uppmuntrad av min faster Emma Isakson, återvände hem till Luleå efter några år av arbete och studier i Stockholm i slutet av 1940- och början av 1950-talen. Emma ville att jag, efter att ha tagit min företagsekonomiska examen vid Handelshögskolan, skulle in i familjeföretaget. Jag var tveksam efter att ha tagit del av tidningens resultat och mycket måttligt intresserad efter att ha fått vetskap om aktieägarnas, det vill säga familjernas krav på två procents utdelning baserad på omsättningen. Det var ett vansinnesavtal som jag aldrig kunde acceptera, vilket jag förklarade för faster Emma.
- Hon ställde sig på min sida och lovade mig stöttning tillsammans med tillräckligt många för att vi skulle utgöra majoritet i styrelsen. Det löftet gav mig anledning att acceptera erbjudandet att börja en anställning på prenumerations- och försäljningssidan berättar Nils.

Det blev, mycket riktigt, ingen dans på rosor när Nils, i december 1951, tillsammans med hustrun Marianne och två döttrar, gjorde entré på tidningen.
- Jag kände genast ett motstånd från dem som inte såg vikten av att åtgärda patienten. Företaget blödde där i början av 1950-talet och det krävdes radikala åtgärder för att få ordning på ekonomin. Viljan saknades, tyvärr, på alltför många håll. Det var viktigare att värna om aktieutdelningen varje år än att skapa en solid ekonomi så att företaget skulle kunna utvecklas och leva vidare, förklarar Nils.
Nils var dock fast besluten att göra sitt för att säkra Kurirens fortlevnad som ett välskött företag och han, tillsammans med brodern Bertil och pappa Halvar, som var tidningens chef och ansvarige utgivare vid den här tidpunkten, skulle få erforderligt stöd av en falang med faster Emma i spetsen.
Så enkelt blev det emellertid inte. Faster Emma dog nämligen den 15 februari 1952 och därmed försämrades läget. Emma Isakson var känd som en stark personlighet och duktig yrkeskvinna.
- Vi hade nätt och jämt hunnit komma tillbaka till Luleå och börjat arbeta förrän den tragiska händelsen inträffade. Vi tappade förstås fart igen men pappa Halvar trodde på min bror Bertil och mig. Pappa var med på vad vi gjorde och vi sade upp avtalet om att aktieägarna skulle ha utdelning och det vart ett; ja, liv!
- Det fanns olika grupperingar på den tiden. Typograferna stöttade pappa Halvar, mig och min bror Bertil. Det som var unikt var att vi inte hade några aktier i företaget. Pappa hade kanske ett litet antal men vi, jag och Bertil, hade inga och det ansågs att vi inte skulle vara med och ärva Emma, som i sitt testamente skrivit att samtliga hennes aktier i Luleå Boktryckeri ska tillfalla brorsonen Halvar Isakson och hans båda söner Nils och Bertil gemensamt. Då menade de andra att Bertil, och jag skulle hembjuda våra aktier, vår tredjedel.
- Jag sa på en gång ifrån och hävdade att det var fel, så det ska vi absolut inte göra. Jag kontaktade en advokat som gav oss rätt. Men det skulle dröja innan vi fick klara papper. Vi fick hålla på i fem år innan vi hade vunnit, berättar Nils.
- Den interna familjestriden gjorde att tidningens utveckling stod still samtidigt som det, efter kriget, kom en hel del nyheter, bland annat telesättmaskinerna. Sådana behövde vi men vi hade ont om pengar. Det hindrade inte oss, Bertil och mig, från att åka till Stockholm och firman Gus Carlsson, för att förhandla i ett försök att få loss ett par sättmaskiner. När vi förklarat för firmans chef vad vi var ute efter och sedan också att vi inte skulle ha råd att betala ett enda öre det här året, inte ens räntan, gjorde han stora ögon. Han försvann för att konferera med andra och återkom efter en kort stund och sade: "Jaha, pojkarna Isakson, ni har varit våra kunder så himla länge och vi tror på er". Vi fick loss två sättmaskiner och kunde börja producera som aldrig förr, minns Nils.

I november 1956 blev det åter liv i luckan på Kuriren. Nu hade bröderna Nils och Bertil fått för sig att tidningens läsare skulle mötas av en förstasida som skapats av tidningens journalister och som gav Kuriren prägeln av att vara en nyhetstidning och inte ett annonsblad. Fram till och med den 9 november 1956 möttes läsarna av en "etta" fylld av annonser. Dagen efter möttes läsarna av braskande rubriker och spännande bilder som berättade om Suezkrisen, bland annat.
- Oj, så vi fick kriga för att göra den förändringen. Inte ens vår far höll med oss utan klargjorde för mig och Bertil att; "ni får göra som ni vill men ni får också ta på er allt ansvar". Pappa var påhejad av tidningens chefer men när det kom till kritan gav han oss klartecken även om han in i det sista gjorde försök att tala oss "till rätta". Men vi stod på oss och efter en tid hade vi lyckats övertyga de flesta om att vi satsat rätt, berättar Nils.
Motståndarna kämpade också på sin kant och gjorde livet surt för förnyarna. Annonschefen smög in och lyfte in annonser när det gavs tillfälle men Nils, som hade tumme med typograferna, fick vetskap om tilltagen och kunde ändra tillbaka.
- Värst var när en av aktieägarna, som bodde i södra Sverige, dök upp i Luleå i akt och mening att sabotera vårt arbete. Han var fräck nog att vid flera tillfällen smyga in och byta vår pappa Halvars namn, som VD och ansvarig utgivare, mot sitt eget. Men även de tricken fick jag vetskap om och kunde åtgärda. Men visst var det onödigt jobbigt, minns Nils.

1961 var Nils mogen att ta över rodret från pappa Halvar. Under 21 år fungerade Nils som verkställande direktör och vägen fortsatte vara både backig och krokig.
- Jag brukar stolt berätta, för den som orkar lyssna, att jag har haft förmånen att verka i ett lag där massor av kompetenta människor bidragit att lyfta företaget över alla hotande fallgropar och visat ödmjukhet när det gått undan i svängarna. Vi har haft svåra tider men också kunnat njuta av framgångsrika perioder. Så har det alltid varit och så kommer det nog att bli i fortsättningen också, menar Nils, som med glädje nu ser fram mot ännu en ny stor investering i Kurirens långa historia.
- Den nya pressen som införskaffas tillsammans med Norra Västerbotten kommer att öka Kurirens möjligheter högst avsevärt. Nu kommer tidningen att kunna konkurrera på lika villkor och jag är övertygad om att tidningen kommer att återerövra en hel del mark, siar Nils Isakson.

Nästa gång Kuriren jubilerar, och blir 150, skriver vi 2011. Det är inte alldeles omöjligt att Nils är med då också, 92 år gammal i så fall.
- Ja, det vet jag inte men jag kan trösta mig med att ha varit med vid några fina sammanhang, som när tidningen 1951 firade 90

N.P. och N.P. i helt avgörande roller

Det är nu 25 år sedan Nils Isakson lämnade direktörsrummet på Kuriren men fortfarande styr han stegen till det vackra gamla huset på Stationsgatan i Luleå, granne med domkyrkan. Heter man N. P. Isakson är man evigt förknippad med Norrbottens-Kuriren.