Nostalgikick som heter duga

Om ni var med i början av 80-talet så minns ni säkert företeelser som hockey- och pudelfrisyrer, Kär och galen-plattan med Uffe, Uffe, Uffe Lundell, Forever Young med Alphaville, Ebba Grön , midjekavajer, jeans med hål på knäna, synth med Lustans Lakejer och diverse annat ?kul? (ibland kul utan citattecken också). Så vi får ju vara tacksamma att Ulf Malmros har samlat ihop en försvarlig andel av de här närmast ikoniska detaljerna nu och bakat in dem i en helt godtagbart charmig och roande (samt: berörande) film som heter Tjenare kungen och som heter så därför att det punkiga tjejrockband som befinner sig i centrum av handlingen heter just så. Således är detta en nostalgikick som heter duga, riktad mot alla 40-plussare som minns den här tiden med massor av ljuva känslor. Ulf Malmros, som har skildrat hur landsbygdens människor konfronteras med storstaden vid ett flertal tillfällen, låter här den bångstyrigt punkiga Abra fly från småstadens trångsynthet till Göteborg, där hon snart ingår i en tjejgrupp som ursprungligen skulle heta ?Rabiessmittade hundar? men som får heta något annat i stället. Och visst: man känner igen väldigt mycket. Som när de musikaliska idealen plötsligt förskjuts och punken ersätts av något som nästan närmar sig dansbandsmusik. Det mesta av personkemin fungerar, men det hade kunnat vara ännu bättre mellan Josefin Neldén (som Abra) och Cecilia Wallin (som den barska Millan) än vad det nu är. Däremot blir jag riktigt seriöst förtjust i Malin Morgan, som den jätteloja basisten i bandet och Johanna Strömberg som den vänligt förvirrade Gloria. Och så kommer Ralph Carlsson in lite kort och stjäl allt utrymme som en disträ ABF-ledare och Kjell Bergqvist, i konstig frisyr, förekommer som arbetsledare på en korvfabrik. Det behövs inte mera för att det ska bli sevärt.