- Norska medier har med mycket få undantag varit väldigt återhållsamma i sin bevakning - det har inte varit snaskigt, säger Christer Pedersen, journalist på tidningen iTromsö.
Då Christer Pedersens dotter Lovisa befann sig på Utöya har han av förklarliga skäl inte själv skrivit någonting om händelserna, men på en liten redaktion är det omöjligt att vara helt avskärmad.
- Vi har bara 25 anställda och människor vi känner finns bland de drabbade, så alla som jobbar här har fått en personlig relation till 22 juli. De som skrivit om det har kommit väldigt nära offren och deras föräldrar, säger han.
Övertrampen i den norska bevakningen har varit få, menar Christer Pedersen, men de gånger det blivit fel har det handlat om att man skrivit för mycket
- Om man bestämt sig för att man måste ha fem sidor i tidningen varje dag blir kanske inte allt av samma kvalitet - att skriva om Breiviks Lacostetröjor är väl inte helt motiverat.
För Christer Pedersen kom dock den största journalistiska lärdomen på det personliga planet, i insikten att det bakom varje löpsedel finns en människa.
- Varje person bär på en historia, och när vi som journalister bara gör korta nedslag i människors liv glömmer vi ofta det.
- Jag släpper inte saker lika snabbt nu. Att säga att jag håller kontakten med dem jag skrivit om är kanske fel, men jag fortsätter att tänka på dem även efter publicering. Jag tycker själv att jag blivit en bättre, mer empatisk journalist.
Christer Pedersens familj är långt ifrån den enda i Nordnorge som skakats om av händelserna den 22 juli. 40 ungdomar från Troms län befann sig på Utöya, och fyra av dem miste livet.
På länets största tidning, Nordlys, blev tiden efter morden därför hektisk. Reportrar fick avbryta sin semester för att åka till Oslo. Unga sommarvikarier fick uppdrag som även de mest erfarna av journalister skulle ha svårt att tackla.
- Det blev en lärdom för oss och många andra norska redaktioner: det är klokt att alltid ha någon med erfarenhet och kompetens till att hantera sådant här, säger Anders Opdahl, chefredaktör på Nordlys.
Och visst blev det något snedsteg längs vägen. I virrvarret efter morden slank en förstasidesbild igenom som framkallade starka reaktioner - en bild ur Anders Behring Breiviks manifest där han poserar med automatvapen.
- Vi var nog ganska okritiska i början och kände mest ett dokumentationsbehov. Vi insåg inte att det kunde vara stötande eller ses som en del i Breiviks propaganda, säger Anders Opdahl.
Det är dock framför allt de positiva lärdomarna som Opdahl lyfter fram.
- När något sådant här sker i ett samhälle - oavsett om det är litet som Tromsö eller stort som hela det norska samhället - kan man se hur sammanhållningen växer. Vi har bevisat att i Norge finns en stor välvilja och kärlek; hela landet ställde verkligen upp för varandra.
Knappt hade man hunnit hämta andan i sorgearbetet så dundrade rättegången mot Anders Behring Breivik in i medierna i april. Bevakningen har varit massiv - "teppebombet" är ordet Christer Pedersen använder. Samtidigt rasar debatter om hur mycket pressen egentligen ska publicera - är journalistens roll att berätta precis allt som händer, eller ska man spara på vissa detaljer med hänsyn till anhöriga och offer?
- Det mest intressanta för oss har varit den juridiska analysen och hans politiska tankegångar. Men de mest brutala skildringarna från ön och de skarpaste politiska formuleringarna har vi valt att inte publicera, säger Anders Opdahl.
En annan omdiskuterad fråga är om man riskerar att hjälpa Breiviks syfte genom att låta honom ta upp så mycket utrymme i pressen. Det tycker inte Christer Pedersen.
- Det är just det som är själva poängen i det här. Vi har inte slagit ihjäl Breivik utan ställer honom inför rätta, och då har han ju rätt att försvara sig på det vis han vill. Det är en demokratisk rättsstat i arbete - om vi tystar ner honom har han vunnit.