1. Det är tio år sen ni släppte den hyllad debuten Broken promise Land, vilket år har varit bäst för Weeping Willows?
- Det låter töntigt att säga kanske men i år. Det känns så jäkla bra nu och vårt band har kommit så långt. Jag har släppt mycket av nervositetsgrejer som funnits tidigare och nu är jag och alla i bandet mer bekväma med att spela. Jag tycker det märks på vår senaste platta också, tidigare har vi ofta överproducerrat lite grann men den här spelade vi in helt live. Vi har förenklat oss själva med åren. Och kanske släppt lite av det där deppoket. Det har alltid varit kul att turnera men just nu är det roligare än någonsin.
2. Weeping Willows har alltid fått dras med stämpeln som bandet som får vuxna män att gråta, hur känner du för det?
- Jag hoppas vi tagit klivet från det där nu med senaste plattan. Vi är ju inga sorgliga, deprimerade människor. Jag och alla andra i bandet är väl som alla andra. Ibland är man ledsen men oftast är jag nog ganska glad, de första två skivorna vi gjorde var jäkligt sorgliga för det passade oss då. Men om vi skulle ha fortsatt göra det så hade vi blivit ett projekt som självdött. Vi vill ju fortsätta skriva om saker vi tycker är viktigt och det blir tjatigt att bara göra sorglig musik. Det här med att alla gråter när vi spelar, det var ju lite så från början men inte nu längre ...
3. Kan du bli trött på att ni alltid bedöms så?
- Ibland undrar man ju om inte folk kan tänka själva. Jag kan inte vara samma person som jag var för tolv år sedan, det säger sig själv. Allt förändras ju och det inkluderas oss och vår musiksmak. Sådana band som bara gör samma sak hela tiden brukar inte existera så jävla länge. Tänk om Beatles bara hade gjort She loves U-låtar?
4. Precis, senaste plattan Fear & love är ju en mer avskalad historia och inte alls speciellt deppig?
- Vi gillar storslaget fortfarande och våra konserter brukar ofta vara ganska lugna och stämningsfulla. Men jag tycker att varje platta vi gjort har varit ganska olik denföre. Vi har alltid skrivit samma typ av låtar, alltid storslagna låtar och sextiotalsinfluerat men på varje platta har vi använt olika sound och instrumenteringar. Med Fear & Love var det en idé att göra det avskalat som växte fram under tiden vi repade tillsammans med vår producent Andy Bell (jo, han från Oasis red.anm). Vi märkte att de låtar som var mer avskalade funkade bäst. Det var Andys idé från början men vi kom överens om det tillsammans. Från början lät våra demos som gamla skivan, mycket gitarrer och nästan lite Stone Roses. Fast sen blev det ju inte så på plattan.
5. Är det skillnad att spela i Luleå mot för ... säg Debaser på medborgarplatsen?
- Jag tycker inte det faktiskt. Vår publik är ganska blandad vart vi än kommer. Från början när vi slog igenom var vi mer tidningen Pop och hypade, men vi själva kände väl aldrig att vi var något nördband utan var bara killar som gillade musik. Sen fick vi förfrågningar att vara med på andra grejer som Colin Nutley-filmer och Pistvakt och genom det fick vi även en äldre publik.
Jag tycker verkligen inte vi är ett band som kan stoppas in i någon subkultur. För att svara på frågan så spelar det nog ingen roll vart vi spelar, vi har en snäll och ödmjuk publik oftast. Det jag minns från Luleå är att det är väldigt kunnig publik där. Folk har koll, vi känner oss också väldigt mycket mer hemma när vi är norrut.
Vi gillar folket och stämningen där uppe och fast vi är stockholmare kan vi inte alltid känna igen oss i nidbilden av en stockholmare. Vi är väldigt lugna som människor och Norrland passar oss bra. Även om det kanske låter lite kliché av mig att säga så är det verkligen så och även om vi spelat alldeles för sällan norr om Gävle.