Per definition är detta glesbygd, dock en resursrik sådan. Historiskt har Norrland betraktats med koloniala glasögon av övriga landet. En region som man fritt kan exploatera och hämta tillgångar ifrån. Att återbäringen har varit snålt tilltagen har skapat motsättningar mellan stad och landsort. Ett nationellt bekymmer som inte tycks bekomma storstadsregionerna i kraft av sin numerär.
På det regionalpolitiska planet hoppas man lösa detta genom att skapa storregioner. Efter några knappar i västen pratar lördagskvällsradikalerna, visserligen enbart mellan skål och vägg, om att man ta mej fan borde… och att det skulle räcka med några kilo dynamex så blir det nattsvart i Rosenbad och Berns salonger… andra talar om att voteringsvägen utropa en självständig Norrländsk republik. Missnöjet pyr.
Utställningen Norrland, som fyller hela konsthallen, har som utgångspunkt konst med politiska förtecken. En väl så bred definition. Man kan naturligtvis påstå att allt är politik, men det betyder inte att allt kan tolkas politiskt. Det är lika intetsägande som att säga att konst är konst och allting annat är allting annat!
Sven Teglunds akvarellerade teckningar av moderns virkade dukar ger mer uttryck för gammaldags ändlös kvinnoflit än om politiska utsagor. Sara Vide Ericssons färgstarka målningar lyfter sig över all form av trivial dagspolitik och riktar våra blickar bortom det timliga i visuellt poetiska utsagor. I ett rum som badar i ett morgonljus silat genom tunna vita gardiner hänger i en fågelbur en ”Talisman”, en lyckobringare i form av en skir turkosskimrande klänning eller är det möjligen ett nattlinne måhända på tork. Stämningen i rummet ger förhoppningar om en dag värd att levas. En annan bild skildrar skönheten i det stökiga växthuset efter växtsäsongen då tomatplantorna hänger grågrönt vissnade och döda. De färgstarka plasthinkarna minner oss om den skörd som är bärgad. Ericssons måleri har en sällsamt brilliant färgskärpa.
Om vi rör oss från det mångtydigt poetiska till det otvetydigt, rent av övertydligt politiska hamnar vi hos Anders Sunna som hittar sin konstnärliga drivkraft i de oförrätter hans familj utsatts för i fråga om förlusten av sitt renmärke. Han är en förfaren målare driven av ett ursinne men jag frågar mig, eftersom han delar ett dilemma med de flesta andra som valt konsten som medium för sin politiska agitation, hur långt man når med sitt budskap när de personer som hängs ut sedan länge lämnat sinnevärlden. Katarina Pirak Sikku ägnar en betraktelse åt de sistnämnda. Hon går bokstavligt i sina fäders spår och reflekterar i en text över det. Detta har hon visualiserat detta genom att gjuta metall i fotspår.
Erik Mikael Gudrunsson är inne på liknande tankegångar han går i Carl von Linnés fotspår och har rest med dennes resedagbok Iter Lapponicum från 1732 som vägvisare. I svartvita foton har han dokumenterat platserna som Linné beskriver. Linnés målande landskapsbeskrivningar är färgade av kolonisatörens nyttoperspektiv och står i skarp kontrast till Gudrunssons lugubra skildringar. Stenskravel och kalhyggen bär vittnesbörd om exploateringens baksidor. Johannes Samuelsson & Anton Ciurare har samarbetat om ett kaminprojekt.
Ciurare svetsar kaminer av skrot medan Samuelsson fotograferar desamma. Kaminer är ju bra att ha om det är kallt men designen lämnar oftast en hel del övrigt att önska. De kanske fungerar som värmekälla men räcker det för att uppfattas som konst? Samma fråga inställer sig vid Magdalena Nordins verk A-kassan. Hon har dokumenterat sin kamp för att slippa återbetala bidrag från A-kassan. I en video för hon telefonsamtal med olika myndigheter om tolkningarna av deras regler. Att konstnärer utför sitt arbete oftast utan ekonomiska vinstmotiv ligger utanför myndigheternas regelverk och förståelse och det är ju inget nytt. Att redovisa det rakt upp och ner som ett konstverk har många gjort förut. Det är att slå in öppna dörrar, dessutom rätt trist.
Samlingsutställningen Norrland är väl tänkt att ge en bred bild av vad som tilldrar sig i ”storregionen” inom konsten, politiken och livet. Att fånga det norrländska låter sig dock inte göras, det är lika oenhetligt i konsten som i livet i övrigt.