Nej, jag har inget körkort för häst

Dottern har börjat tala om husdjur. Det är faktiskt mer fråga om tjat än tal. Trots att hon i det hårda motståndet från föräldraskapet har prutat på hästkravet och kommit ända ner till kaninalternativet är försöken än så länge resultatlösa. Jag fick inte heller någon häst när jag var barn. I mitt fall har det satt sina spår. Det är faktiskt inte förrän nu, långt fram i vuxenlivet, som jag har kapitulerat och insett vad mina föräldrar förmodligen förstod och också tog ansvar för. Jag är ingen hästmänniska. Jag är i själva verket skiträdd för hästar om sanningen ska fram.Man ska ju som bekant se sina rädslor i vitögat och det har jag också gjort, bokstavligen. Vid en handfull tillfällen i livet har jag försökt ta det första steget för att förverkliga drömmen om att smidigt kunna slänga ena benet över hästens rygg och avslappnat glida ner i sadeln för att sedan spränga fram mot solnedgången över stäppen. Eller kanske heden, då. De två sista gångerna jag försökte, åkte jag av. I det första fallet av dessa, fanns en naturlig förklaring till hästens beteende, och felet var inte bara mitt. Dessutom var det en riktigt stor häst. I det andra fallet rådde helt andra omständigheter.Hon hette Synd och jag såg genast att det var något särskilt med henne. Svart var hon och rätt liten. En islandshäst, alltså. Vi skulle rida ut i karavan på skogstigarna men vi hade inte kommit långt innan jag förstod att det var en plan som gick stick i stäv med min hästs vilja. Vid minsta chans började hon göra små avstickare från ledet ut i terrängen för att, om möjligt, göra det svårt för mig att sitta kvar på hennes rygg när hon passerade under misstänkt många låga trädgrenar.Hästarnas hederskodex
Man ska inte nypa flickor i stjärten. Om det är inskrivet också i hästarnas hederskodex så brydde sig i alla fall inte killen längst bak i ledet om det. Kanske tyckte han det gick för sakta, kanske gav han igen för någon oförrätt, vad vet jag, men hur det än var med den saken så bet han resolut arma Synd i akterpartiet och sedan gick allt väldigt snabbt.Att kusen jag fortfarande satt på inte var särskilt brydd om vad som hände med mig, det hade jag redan fått klart för mig och kanske hon nu såg sin chans eller så hade hon bara fått nog. Synd lämnade stigen och alla sina hästkompisar och rände rakt ut i skogen, lämnade (kastade) raskt av mig i ett ormbunksbuskage, varpå hon försvann in i snåren. En mer erfaren ryttare kanske hade bemästrat situationen, vad vet jag. Jag har inte ett sådant körkort och det ingick heller inte i de krav som ställdes på deltagarna på den här tillställningen. Islandshästar anses tydligen kunna ta hand om nybörjare.Hellre två än fyra ben ...
Skakig i benen ställde jag mig långsamt upp i sänkan med ormbunkar och började spana efter katastrofteamet. Huvudet satt fortfarande kvar på axlarna och det var ju tack och lov inget stenröse jag blivit avsläppt i.Lättad såg jag ridledaren dyka upp på stigen. Han småsprang fram till mig och jag öppnade munnen för att ge luft åt min klagan. Han tittade inte på mig - som i min värld hade varit det naturliga - utan bort mot skogsbrynet med orolig blick alltmedan han med förakfullt tonfall förkunnade att "jag har då aldrig sett någon åka av en islandshäst" följt av "gud, vad rädd jag blev, de där hästarna är värda en förmögenhet". Hur jag ansträngde mig så kunde jag inte, i min belägenhet, förmå mig att tänka som han gjorde. Jag kände mig varken som skurk eller offer, men jag kände mig heller inte skyldig till dessa skeenden. Hästkraken var heller inte att förebrå, stackarn var ju ändå bara häst.Nej, jag måste helt enkelt ha fått fel häst. Och fel ridledare också för den delen. Arg, kränkt och harmsen som ett retat bi avböjde jag mycket bestämt alla generösa erbjudanden från de andra deltagarna om kastbyte. Kast med liten häst hade jag kunnat ställa upp på i mitt upprörda tillstånd men byte, nej tack. Jag hade i det läget verkligen ingen lust att sitta upp på någonting som inte var mekaniskt eller hade motor. Något sådant fanns av förståeliga skäl inte att tillgå för ögonblicket, så efter att ha fått en rutt genom skogen utpekad som skulle leda till närmsta väg, trampade jag trumpet iväg över stock och sten på egna fötter. Hellre två fladdriga sådana än fyra som dessutom var utom min egen kontroll.Dessa händerlser utspelade sig för ganska många år sedan och jag har faktiskt inte suttit på hästryggen sedan dess. Livet är kort så det gäller att prioritera väl. Man får välja sina strider.