Trivs du med att jobba så mycket?
- Ja, det är det bästa som finns.
Vilken produktion är du stoltast över?
- Mannen från Malmberget, Åter till Malmberget och Ensam rävhane. Helt klart.
Vilken av filmerna som du medverkat i är du stoltast över?
- Jägarna, förstås. Hammarkullen där jag spelade "Pudelmannen" betyder också väldigt mycket för mig. Rollen som pedofil i Kommissarie Winter-filmen Himlen är en plats på jorden blev hyllad av en kvällstidningsskribent, och det kändes bra. Prästen i Skärgårdsdoktorn var också särskilt rolig att göra. Och Lars Molins Den tatuerade änkan, förstås.
När du tänker tillbaka på tiden då du arbetade på Norrbottensteatern, är du nöjd med denna period i ditt liv?
- Absolut, jag trivdes bra vid Norrbottensteatern. Särskilt för att vi skådespelare hade så stort inflytande på repertoaren och kunde tycka till fritt. Men jag upplever att när man sticker från en anställning där man hållit till i tio år så drar jantelagen igång. Det kan leda till att man inte får komma tillbaka även om man skulle vilja det. Jag känner mig faktiskt lite småsårad eftersom jag inte "blir uppbjuden till dans". Det kommer inga erbjudanden från Norrbottensteatern. Folk kanske är avundsjuka på att jag stack till Stockholm på vinst och förlust. Men jag har fått slita som ett djur.
Du vill alltså tillbaka till Luleå?
- Bara om de vill ha mig där. Jag vill gärna jobba med min favoritregissör Frej Lindqvist som håller till vid Norrbottensteatern just nu. Att göra fars och komedi med
honom är bland det bästa som finns.
Kommer du på någon annan orsak till varför du inte skulle vara välkommen?
- Jag vet inte riktigt. Ibland får jag höra att jag vill för mycket. Sverige är ett "lagomland". Jag kommer ofta med idéer och brinner för saker. Det känns som att jag har uträttat rätt mycket under mitt skådisliv.
Hur kommer det sig att du inte är med i Jägarna 2? Du var med i första filmen.
- Trots att den kallas för Jägarna 2 är det egentligen inte en direkt uppföljare till nummer ett. Rolf Lassgård återvänder, men utöver det har filmen inga självklara kopplingar till den första filmen. Jag hade dock gärna återvänt och spelat samma rollfigur igen. Jag hoppas det går riktigt bra för Kjell Sundvalls film.
Tjänar man hyfsat som skådis i din position?
- Det finns de som tjänar jättemycket och de som inte tjänar mycket alls. Det går upp och ner. Man får jobba hårt och jag har inte fått något gratis. På sätt och vis är branschen en jättestor danslokal. Och blir man inte uppbjuden till dans är det inte roligt att vara där. Ett problem inom mitt yrke är att så många producenter och teaterchefer är nonchalanta. Så de hör inte av sig när man sökt dem. Det kan vara jobbigt.
Vad är det viktigaste i ditt liv just nu?
- Att telefonen ringer så man känner sig behövd och älskad. När man lever som jag och inte har någon partner eller några syskon mår man väldigt dåligt när man inte får jobb. Då blir jag lätt deppig och det känns ensamt. Just nu jobbar jag mycket och det gör mig glad.
I Hemmets journal kunde man läsa om dig och hur du dejtade 60 kvinnor på ett halvår via kontaktannonser. Det är rätt många. Berätta!
- Ja, det stämmer. Efter reportaget i Hemmets journal har jag dessutom fått brev från fler damer som vill träffa mig. En kvinna tyckte jag var cynisk som i intervjun jämförde dejting med att spela på hästar. Hon gillade det inte alls. Men ändå ville även hon träffa mig! Jag har fått tio brev från kvinnor som vill träffas, men det har jag inte hunnit med än. Flera av de här mötena har lett till intressanta berättelser som jag hoppas kan bli en tv-produktion av något slag. Vi får se vad som händer.
Familjeliv, intresserar det dig?
- Nej, det har ju inte blivit av. Tyvärr, måste jag säga. Möjligen har jag försakat det och kanske finns fortfarande chansen att jag ska träffa någon. Om jag inte träffar någon nu så kan jag ju träffa någon senare på pensionärshemmet. Jag bara skojar.
Vilka människor betyder mycket för dig? Vilka är dina nära och kära?
- Lennart Jähkel, Jacob Nordenson, Christer Engberg, Per-Erik Svensson på Filmpool Nord, John O. Olsson och Agneta Fagerström-Olsson och Bengt Johansen (tv-regissör). Det här är som ett Oscarstal, man glömmer så klart alltid någon i ögonblicket. Sedan har jag ett kompisgäng i Sundbyberg som jag brukar träffa vid en pub mellan 17 och 19.30 när möjlighet finns. Det är skönt eftersom de inte jobbar med teater. Vi pratar om hur dagen har varit och det är väldigt trevligt. Det är som terapi.
De flesta namn du räknade upp är namn inom film och teater. Hur kommer det sig?
- Ja, och sedan dessa kompisar i Sundbyberg där jag hör hemma. Ibland kanske jag längtar efter ett vanligt liv, men möjligen skulle jag bli alldeles för uttråkad. Jag vet inte. Det skulle vara väldigt skönt att träffa någon nu. Jag skulle passa med någon som håller på med travhästar eller hunduppfödning.