Vad är det som har gett dig ett engagemang för meänkieli?
- Jag är född i Tornedalen och har mina rötter där. Min farmor och mormor kommer från Finland och min farfar och morfar var meänkieli-talande. Eller som det hette då - finska. Jag var flerspråkig när jag började skolan och kunde prata både meänkieli, svenska och engelska till viss del. Rikedomen har skapat grunden till mitt engagemang. Det är som en förmån att få jobba med sitt ursprung och språkliga rättigheter. Eftersom språkliga rättigheter är lika med mänskliga rättigheter.
Vad har du åstadkommit så här långt?
- Ett exempel är att jag har synliggjort språket på myndighetsnivå då jag använde meänkieli i riksdagens andrakammarsal utan att översätta till svenska. Meningen var att folk skulle få en känsla för språket och höra melodin i det. Sedan också att kanske förstå att det finns ett värde i att inte alltid förstå saker. Ibland kan man bara lyssna. Rent konkret har jag öppnat riksförbundet och börjat samarbeta med andra minoriteter, romer, samer och sverigefinnar. Förbundet har också blivit mer synligt genom bildande av lokalavdelningar och utvecklingsprojekt.
När vi försökte boka in en tid för denna intervju visade det sig att du var rätt upptagen. Är det så?
- Till viss del stämmer det. Almanackan har en tendens att bli överbokad. Så är det. December månad är extrem.
Hur hanterar du det? Blir du stressad?
- Jag tror att jag har en förmåga att fånga stunden. Det gäller att hitta egna verktyg för att hantera sådant. Jag rider en gång i veckan och ibland ligger jag på spikmatta. Dessutom umgås jag mer än gärna med nära och kära, vilket är livets kärna. Min egen kreativa lekstuga är att blogga.
Vad ger bloggandet för mervärde till ditt liv?
- Den liknar lekstugan jag hade (eller har) i min barndomsby Kurkkio. Stugan är i och med bloggen förflyttad ut i cyberspace. Jag skriver om vardagsbetraktelser och nuet. Det har även gett mig nya vänner som jag faktiskt inte träffat i verkligenheten. Dessutom har jag fått vissa jobb baserat på det.
Tycker du om att synas i offentliga sammanhang?
- Det ser jag som en del av mitt jobb. Genom hela mitt liv har jag synts i olika sammanhang. Det jag pysslat med har alltid varit utåtriktat.
Din roll har ofta varit ambassadörens. Finns det andra sakfrågor och kanske mänskliga egenskaper som du känner dig som ambassadör för?
- Det kräver tid till eftertanke. Jag är ambassadör för driftighet, kreativitet, mod och styrka. Jag känner också att jag på något vis försöker sprida ut det positiva budskapet från Tornedalen kring språket. Det är mina käpphästar. Flerspråkighet bidrar till att människor får ett holistiskt synsätt på världen och ser allt i facetter i stället för svart och vitt.
Några barndomsminnen som präglat dig extra mycket?
- Jag och min syster var nära att bränna upp vårt hus en gång för att vi eldade bomullstussar. Vi var som Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump. Pippi och Lilla My var mina förebilder då de vågade säga ifrån och de var starka. Jag var ungefär sex år. Min pappa jobbade som vakt vid Svappavaara och han sov på övervåningen. Vi visste att vi inte fick ta tändstickorna, men likt förbaskat skulle vi göra det. Vi var även nära att tända eld på mormors nylongardiner, men någonstans hade vi vett nog att släcka elden. Vi ropade "pappa, pappa, huset brinner". Sedan sprang vi åt varsitt håll när han kom, men han lyckades få tag i oss.
Ironiskt att du inspireras av dessa sagofigurer medan någon inspirerats av dig och skapat en romanfigur. Då pratar jag om Åsa Larsson. Hur kommer det sig?
- Du får ställa frågan till Åsa. Men jag tror det bara blev så helt enkelt. Vi har tillbringat våra somrar ihop där som barn och det har kanske påverkat. Sedan är vi också släkt med varandra. Faktiskt är jag döpt till Anne Maria Mella medan romanfiguren heter Anna-Maria Mella.
Känner du igen dig själv i Åsa Larssons romanfigur?
- Ibland och ibland inte. Jag har svårt att se mig själv stå och skrika "freeze". Ända sedan barnsben har jag varit intresserad av kriminalhistorier. Jag tycker om när det är lite läbbigt och äckligt. Det behöver inte vara mycket blod men gärna mycket psykologi.
Vad gillar du för filmer då?
- Filmer får gärna vara blodiga och läskiga. Som Quentin Tarantinos Pulp Fiction eller den svenska mini-serien Mannen under trappan.
Dina vänner brukar alltså kalla dig för "terriern". Varför det?
- Jag kan vara som en gullig kattunge. Men ibland biter jag ifrån och pekar med hela handen.
De som blivit bitna, återhämtar de sig?
- Det hoppas jag verkligen att de gör eftersom jag inte är så farlig. Det är nog blodet från öst som kommer fram sådär pang på.
Vilka situationer gör dig osäker?
- Oavsett hur många medieintervjuer jag än gör så känns det lite pirrigt. Samtidigt kan jag känna att osäkerhet och nervositet gör att man skärper till sig.
Framtidsplaner?
- På sikt är jag på väg mot eget företagande. Sedan har jag tjatat om det så länge - jag är jätteintresserad av att skriva en roman.