I fjol våras kom du hem från USA med en guldmedalj från VM i bänkpress runt halsen. Hur känns det egentligen att vara världsmästare?
- Jaa, jag vet inte riktigt. Jag tänker inte så mycket på det, men det är klart att det är fränt att ha slagit alla andra. Men jag tror inte att jag har fattat det där riktigt än, säger Nina Eriksson med ett försiktigt leende på läpparna.
Har ditt liv förändrats efter VM-guldet?
- Nej, det tycker jag inte. Det är klart att det har blivit en hel del möten med press och media, men jag är ändå samma person som jag har varit hela tiden.
Hur hanterar du uppmärksamheten. Du verkar vara en blyg tjej?
- Ja, jag är rätt så blyg och jag tycker att det är jobbigt. Tidningarna går lättare, men när det kommer fram en tv-kamera är det jobbigt.
Du väger 54 kilo - och lyfter numera 107,5 kilo i bänkpress. Hur är det möjligt?
- Jag tränar mycket och har en stark vilja och så sätter jag press på mig själv. Det gäller att inte ge upp. Det sitter nog mycket i huvudet, tror jag.
Finns det någon gräns för hur mycket du kan lyfta?
- Ja, det finns det. Men jag vet inte var min gräns är än. Jag hoppas att jag ska kunna komma upp i 120 kilo. Det är inte omöjligt. Det finns en svensk kvinna i min viktklass som har lyft runt 140 kilo.
När du tävlar har du en minut på dig att göra ett lyft. Vad tänker du då?
- Jag vill inte fundera så mycket. Jag vill lyfta snabbt och tänker bara att klarar jag det här så vinner jag. Det gäller att inte ha några negativa tankar när man lyfter.
Nyligen blev du utsedd till Årets Kirunabo 2010. Hur fin är den utnämningen?
- Den känns lika fin som VM-guldet. Det var väldigt kul att så många röstade på mig - och att så många som jag inte känner kommer fram och gratulerar. En gubbe som jag aldrig har sett förut gick nyligen förbi mig och mumlade att jag är stark som en björn. För
Kirunaborna är det nog större än VM-guldet.
Många av dem som röstade på dig skrev att du är en bra förebild för unga tjejer eftersom du sysslar med en kraftsport och jobbar som elektriker. Vad tycker du om det - och behövs det fler förebilder som du, tror du?
- Det är bara roligt, men det är ingenting som jag tänker på. Jag är den jag är och gör det jag gör. Så är det bara. Jag har alltid gjort som jag själv har velat. Har jag velat göra något så har jag gjort det, oavsett vad mina kompisar har gjort. Jag har alltid gått min egen väg.
Man brukar prata om Kalla-effekten när unga tjejer börjar åka längdskidor. Tror du att dina framgångar kan leda till en Nina-effekt på gymmen i Kiruna?
- Kanske det. Det kan nog hända. Det vore kul och det är en sport jag kan rekommendera. Det är bra att hålla igång och man har stor nytta av träningen även senare i
livet. Och så är det en kick att se att träningen ger resultat. Man vill
hela tiden fortsätta för att se hur stark man kan bli.
Hur är det när du är på krogen. Är det många killar som kommer fram och vill bryta arm med dig?
- Ja, det händer faktiskt, men jag brukar försöka hålla mig undan från det. Armbrytning har ju ingenting med min sport att göra, men många är envisa och ligger på. De förstår inte att man inte kan jämföra mig med en kille på 80-
kilo. Jag har ju ingen chans mot dem. Så jag försöker prata bort det.
Jag har hört dig säga att styrkelyftare är som bäst efter 30. Vad gör du om tio år?
- Förhoppningsvis fortsätter jag med satsningen, bor kvar i Kiruna och jobbar kvar på LKAB. Det finns tjejer i 40-45-årsåldern som håller på med styrkelyft så jag fortsätter så länge jag tycker det är kul och kroppen håller.
Barn då. Har du det då?
- Kanske. Men det är ingenting som jag funderar på just nu. Många kvinnliga styrkelyftare har barn så det är inget hinder för sporten i alla fall.