Närkontakt: "En sovmorgon är månadens höjdpunkt"

Utanför fönstret rustar Kung Bore för en riktig vargavinter i Kiruna. Snötäcket är redan djupt trots att det bara är den 11 november. Luften är krispig och temperaturen ligger på några minusgrader när hela längdskidlandslaget ställer upp för lagfotografering. Några av de manliga åkarna slänger iväg Hanna Falk, som får vinterns första bad i en halvmeter pudersnö. Norrbottens-Kuriren har bokat en intervju med längdskidlandslagets äldsta damåkare. Än så länge är hon ingen pensionär - men inom elitidrotten lägger oftast kvinnorna av tidigare än männen. - Det är klart att tankarna finns på att skaffa barn och bilda familj, men jag fortsätter med skidåkningen så länge jag tycker det är roligt. Det är ju mitt jobb och jag älskar att vara ute i naturen sådana här dagar, säger 29-åringen och blickar ut genom fönstret. Under Turin-OS 2006 stod hon på toppen av sin skidkarriär. Guldet i lagsprinten tillsammans med Anna Olsson (då Dahlberg) visade kapaciteten hos Andersson, som gått hela vägen från skidgymnasiet på hemorten i Malmberget. Men karriären har verkligen inte varit någon dans på rosor. Den präglas ständigt av samma återkommande sak - förkylningarna. Och det var just en sådan som satte stopp för OS i Vancouver 2010. - Vi var på väg hem till Östersund från SM i Piteå och stannade och tankade i Skellefteå. Då kände jag förkylningen komma. På tio sekunder från att inte ha känt något var jag förkyld - igen. Det kom några tårar på macken. - På natten vaknade jag och hade riktigt ont i halsen. Jag sa till Mats (Eklund, sambon) att nu är det kört, nu finns det inte en möjlighet. Jag bestämde mig då att det blir inget OS. Jag kände att det inte fanns en chans i världen att slåss om medaljerna. Vad driver dig att fortsätta trots sjukdomsmotgångarna? - Glädjen till det man håller på med och att få vara ute i naturen så mycket. Det är klart att jag påverkats av alla smällar. Men det är så härligt att lyckas, jag trivs med laget och Mats är med mig på tävlingarna. Jag tycker fortfarande att det är värt det, säger Lina Andersson som lider av pollenallergi. Hur vänder du blad? - Antingen blir man nedbruten av en sådan sak som OS i Vancouver. Men jag försökte sätta det i ett perspektiv och tänkte att jag missar en skidtävling, det är vad som hände. Det känns inte så jätteallvarligt. - Jag tror att om man har många saker på sidan om som betyder mycket tror jag att idrotten bara är pricken över i:et. Det är inte den som lägger basen i livet. Hade du haft det perspektivet för tio år sedan? - Jag tror att jag alltid varit bra på att ta med- och motgångar. Jag ser folk som inte har det perspektivet. Det är som att idrotten ska styra hela ens liv. Åker jag bra mår jag bra, åker jag dåligt så ska jag må dåligt. Jag tror det är viktigt att försöka ställa idrotten lite utanför. Känner du att kroppen tagit stryk av påfrestningarna genom åren? - Ja, det gör jag. Luftrören. När det är kallt och fuktigt eller väldigt torrt så drar luftrören ihop sig. Jag känner att de inte riktigt är som de ska. Jag får inte fritt att andas. Vad gör du när det inte står träning på schemat? - På våren tycker jag jättemycket om att vara i fjällen, åka skidor, pimpla och grilla korv. Under säsong finns det inte så mycket tid. Står det inte träning på schemat ska man kanske resa. Då har jag verkligen inte tid för mina fritidsintressen. Har jag en sovmorgon hemma är det månadens höjdpunkt. Hur träffades du och Mats? - (Skratt) Hur? Vad menar du då? Ja, var det på ett träningsläger, säsongsavslutning? - Jag var i laget och han är vallare. Var det han eller du som blinkade först? - (skratt) Det berättar jag inte i tidningen.

Närkontakt: "En sovmorgon är månadens höjdpunkt"

... med Lina Andersson, längdskidåkare i svenska landslaget. Det är snart fem år sedan OS-guldet i Turin. Lina Andersson berättar om sjukdomarna, familjeplanerna och när hon grät på en bensinstation i Skellefteå.