Jag gissar att du inte arbetar med film på heltid. Vad gör du annars?
- Jag jobbar deltid på ett härbärge vid Gullmarsplan i Stockholm för att kunna ha ett lite lugnare förhållningssätt till filmen. Tack vare jobbet blir jag inte framtvingad att slita så hårt att det betalar räkningarna. Än så länge har jag inte gjort någon reklam- eller beställningsfilm. Jag jobbar bara med mina egna projekt och det betalar sig ganska dåligt om man slår ut det på en timlön, säger Jonas Selberg Augustsén.
Leder den typen av sysslor till några insikter som kan användas i dina filmer?
- Insikten är att missbruk- och hemlöshetsfrågan är svår sak för ett samhälle att bemästra. Men räkna inte med att det nödvändigtvis kommer en film om hemlöshet från mig. Det är bra att jobba med annat eftersom filmvärlden kan bli lite syrefattig, homogen och självgod eftersom branschen blir en sfär som inte tillförs nya tankar, säger han.
Dina filmer har inte sällan handlat om människans rötter. Men nu befinner du dig långt hemifrån i en miljö där till och med hemlöshet är en verklighet. Sådant ser vi sällan i Norrbotten. Trivs du?
- Jag har ett slags exilskap i Stockholm, så har det alltid varit. Trots att jag trivs, har några av mina bästa vänner här, har flickvän och en bostad i centrum så finns känslorna av exil i mig. Jag vill hem till Norrbotten och mina föräldrars sommarstuga så fort jag bara kan.
Nu har Höstmannen kommit med i prestigefyllda festivaler och vunnit priser. Vad drömmer du om?
- Jag drömmer om att fortsätta göra fler filmer. Det finns många ogjorda som jag vill göra. Nu ska jag börja jobba i de längre formaten, som långfilmsfiktion. Då kan ofta priserna innebära att man får större legitimitet. Det är betydelsefullt att Höstmannen fått priserna i utlandet vilket visar att filmen funkar utomlands. Alltså kan man börja söka utländsk finansiering. En långfilm idag är svår att göra på endast svenska medel. Att skildra det lokala, Höstmannen är inspelad på meänkieli och inspelad i Tornedalen, och sedan prisas för det i Melbourne är verkligen roligt.
Som filmskapare letar man ofta efter viktiga vändpunkter och klimaktiska händelser i en historia. Om du bryter ner ditt eget liv på samma sätt, vad hittar vi där?
- Det är ett gytter av grejer och det är svårt att se så tydligt på det. Människor som kommer och går, kärlekar man träffar som försvinner och vissa består, man försöker bygga sig ett hem och sedan har man ett slags bestående hem någonstans i Lule älvdal. Jag har inte haft någon stor livsrevolution i mitt liv, men klart att jag har varit med om sådana saker som nästan alla varit med om.
Kan du ha ett normalt liv trots att du är filmarbetare? Att hålla på med film brukar kräva vissa uppoffringar.
- Jag är nog inte någon bohem. Det är viktigt för mig att ha ganska stadgade hemförhållanden. Under en filmproduktion finns det en viss period då det är omöjligt att ha ett svenssonliv. Men den intensiva produktionsbiten är en väldigt liten del av ett år. Resten av tiden gör man research, skriver manus, söker pengar, rollbesätter, letar inspelningsplatser – under den processen kan man ha ett ganska vanligt liv. Man behöver inte halka in på en myt om ett bohemiskt liv bara för att det ska vara så. Under själva produktionen jobbar man 24 timmar om dygnet och då säger man "nu försvinner jag från jordens yta ett tag" till sina nära och kära.
När jag pratade med Kjell Sundvall sa han att han alltid utgår ifrån sig själv när han berättar något eftersom han är en vanlig person som gör filmer för människor som är vanliga. Hur resonerar du?
- Jag resonerar precis som Kjell Sundvall – fast precis tvärtom, skrattar han.
- Jag är onormal och vill göra film som visar hur onormala människor är. Jag tror inte på den normala och vanliga människan. Han eller hon existerar inte. Vi människor är väldigt komplicerade. Normalitet är nog bara rädsla – och låt oss inte vara rädda. De som är "normala" är nog bara rädda för att de egentligen inte är normala, säger han.
Du är uppvuxen i en frikyrklig miljö. Din farfar var pastor och dina föräldrar tillhörde Svenska Missionsförbundet, hur har det där påverkat dig?
- På många olika sätt. Vissa anammar gudstron, andra sparkar bakut och hatar sin bakgrund. Stora delar av Kultursverige består av kristendomshatare. Själv är jag inte troende, men jag är väldigt intresserad av de religiösa berättelserna och betydelsen som religionen har för folket. Jag upplever ingen stark personlig revolt mot det arvet.