Det är någonting magiskt närmast mytom-spunnet med dagböcker. De egna för att de lockar tillbaka känslan av att åter vara i ögonblicket som dagboken berättar om. Andras dagböcker är också lockande med sin förbjudenhet, se men inte röra medan ägaren är i livet, sådan är regeln och många är dagböckerna som efter sin ägares död låtit de efterlevande få en ny dimension av dagbokens ägares liv.
På redaktionen finns också dagböcker, en hel rad som skapats genom årtionden, dagböcker som stuvats undan i ett förråd och som jag inte visste fanns, inte förrän nu.
Förr skrev redaktionen varje dag in vilka artiklar som den dagen publicerats i tidningen. Först undrade jag varför och i vilket syfte.
Nu när jag läst dem undrar jag istället varför vi inte längre upprättar dessa dagböcker och varför skrivandet upphörde.
Faktum är att de nu är en fantastisk skattkammare av en tid som gått och som fortfarande är.
Det finns någonting fascinerande med tidens gång, vi tror att allting förändras och det gör det till viss del. Tekniken exploderar, allt effektiviseras och rationaliseras, allt tar ett steg till. Inte alltid till någonting bättre, men dock rör det på sig.
När jag läser redaktionens dagböcker är det någonting som klickar till och plötsligt är allt solklart. Mitt i en föränderlig värld är det någonting som i alla tider är bestående. Människors behov av värdighet och av schyssta livsvillkor.
I mars år 1965 publicerades ”David mot Goliat” inte svårt att lista ut andemeningen i den artikeln. Samma år publicerades ”Livrädd att gå till skolan” och 1982 i september publicerades ”Ingen vill ta ansvar”.
Rubriker som hämtade från i dag.
Teknikutvecklingskurvan pekar kraftigt uppåt, medan det mellanmänskliga, hur vi är med och mot varandra, är kvar på samma plats som på 60-talet, hur är det möjligt?
Hur kommer det sig att vi kan utveckla tekniken i en fart likt ett vulkanutbrott, men klarar inte att utveckla mellanmänskliga fenomen?
Mänskligheten går i cykler och just nu talar många om att vi går mot en hårdare tid och kallare tillvaro och bara de senaste åren märks en skillnad. Färre vågar säga sin mening. Vi har generellt blivit räddare.
Det är bara vi som kan bestämma om vi ska utvecklas framåt eller gå i runda cykler, som en som gått vilse i skogen. Det är bara vi som kan bestämma om mänskligheten ska få samma utvecklingskurva som tekniken.
Men det är klart teknik är enklare, det behövs inte samma kommunikationsförmåga för att sätta ihop en ny mobiltelefon som att få hyror som synkar med löner och att skapa utrymme för allas olikheter och likheter.
Utan att slå på stora trumman så var det en allt kallare värld där allt fler tystnade som så småningom ledde till exempelvis andra världskrigets fasor. Där allt fler tystnar ges utrymme för allt mer destruktivitet. Efter freden fanns länge behov av en motreaktion och allt fler höjde sina röster. En av dessa är den ständigt ifrågasättande Pippi Långstrump. Världen ville ha tänkande individer. Det är bara vi som kan påverka den värld vi lever i och den kan vi inte påverka med tystnad, samtidigt är det inte alltid den som skriker högst som har mest rätt. Utveckling är en balansgång och vi har ansvar för den.