<P>NEJ, JAG HAR inte körkort.<BR>Och jag har aldrig haft något körkort.<BR>Risken är nog inte heller så där väldigt överhängande stor att jag någon gång ämnar skaffa mig något körkort.<BR>Dock har inte detta faktum hindrat mig från att ha medverkat vid en och annan bilaffär.<BR>Om dessa ska jag berätta mera alldeles strax. Men anledningen till att jag alls tar upp detta med bilar och körkort är att jag för några dagar sedan tog del av en stor och fin och väldigt snyggt formgiven (till och med äkta däckavtryck på pärmen!) bok i stort format och med massor av gamla fina bilder, som heter Raggare ? rebellerna som skakade Sverige, skriven av Expressen-journalisten Sten Berglind (Bokförlaget Max Ström).<BR>Där berättas, garanterat initierat, allt man behöver veta om fenomenet i fråga. Berglind vet nämligen vad han skriver om. Är man innehavare av två jukeboxar, en vit Ford Thunderbird -60 och har träffat Elvis Presley i Las Vegas 1973 så är chansen rätt stor att man verkligen gör det.<BR>1950-talet är Sten Berglinds favoritdecennium. Och han vet överjävligt mycket om den musik, de filmer, de bilar, de tidningar, den populärlitteratur, det mode och vad tjejerna och killarna som hängde med då hade för sig och gillade.<BR>Ska någon skriva en bok om raggare så är det alltså Sten Berglind som ska göra det. Och den bok han nu sänder ut är sprängfull av information kring det fenomen som det började refereras till i pressen kring 1957?58 och som sedan höll i sig rätt bra under ett antal år framåt.<BR>Då bekymrade sig många om ?raggarproblematiken?, om småtjejer som åkte omkring i raggarbilar och relativt regelbundet utbröt det också så kallade ?raggarkravaller?.<BR>Berglind kommer fram till att det allra mesta nog, faktiskt, var ganska överdrivet och oskyldigt. Det handlade mest om ungdomar som gillade stora amerikanska bilar och som åkte omkring med dem, plockade upp tjejer (dock vanligen sådana som befann sig i de sena tonåren eller som hade passerat myndighetsgränsen), hällde i sig en eller annan bira och lyssnade på amerikansk rock?n?roll via de så kallade ?skivspottare? som fanns i bilarna.<BR>I ETT REPORTAGE i tidningen Bildjournalen 1959 skrev visserligen reportern Lars-Erik Olsson (som jag faktiskt tror att han kom från Morjärv) om en bil full av ?värme och tysk tangomusik?. Men där måste han väl ändå ha varit ute och slirat rätt rejält.<BR>Annars handlade det nog mest om Elvis, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry och all den andra musiken som strömmade ut från skivbolag i främst USA.<BR>Det handlade också om brylcreme, om stålkammar i bakfickan på de blå stuprörsjeansen, om gäng som hette Car Devils, Road Devils, Car Angels, om ?raggarmorsan? Edith Jansson som hade fik för ?bilburen ungdom? i Näsby Park och på många andra ställen runt Stockholm och som konstant låg i fejd med myndigheterna samt om en skräck från vuxenvärlden inför allt som bara verkade farligt eller som avvek från standardnormen.<BR>Det skrevs böcker. En hette Raggare och skrevs av Alf Spångberg, på ett fasansfullt forcerat språk som dröp av torftiga klichéer.<BR>Och det gjordes filmer. Som Olle Hellboms Raggare; någorlunda acceptabel och med Christina Schollin i svängen. Samt den uselt kalkonflaxande Raggargänget, med Ernst Hugo Järegård och Jan Olof Strandberg som Berra och Kritan, där Järegård stövlade omkring och tog alla tjejer på brösten och spelade över så att saliven stänkte (uselt, som sagt var ? men även kultmässigt; nog skulle den kunna platsa någon eftermiddag som TV-matiné i alla fall!).<BR>Mauritz Edström i DN kallade den för övrigt för ?svensk film på neanderthalnivå? i sin recension. That really says something ? now we?re talkin?! De riktiga raggarhjältarna var Elvis och James Dean. Det var för övrigt en svart Mercury -49 som James Dean körde i ?chicken racet? i Ung rebell. Vilket man bör känna till.<BR>Liksom att Elvis rattade en vit Imperial Crown -57, med krom och raketfenor, i Ung man med gitarr.<BR>OCH DEN ALLRA värsta raggarfebern ebbade ut någon gång i början av 60-talet. Även om fenomenet och företeelsen egentligen aldrig helt har dött ut. Det är i vilket fall som helst förenat med ett mycket stort nöje att ta del av Sten Berglinds slängigt säkra text och alla de härliga gamla bilderna, samt återgivningarna av filmaffischer och av reklamprylar kring de riktiga jänkar-bilarna också.<BR>Och där återkommer vi då till de bilaffärer jag berörde lite lätt i krönikans början. En affär som jag och en kompis gjorde i början av 70-talet, när ingen av oss ens var 18 år ännu, och som nästan ingen tror på när jag berättar om den numera, var när vi köpte en Cheva Bel Air -58 av en kille i Svartöstaden som hade ledsnat på den för ? 100 kronor.<BR>Det var i och för sig fel på motorn i den och vi fick aldrig i gång den och vart den tog vägen till sist vet jag inte. Men det var ju ändå, om man säger så, rätt så billigt. Även då.<BR>Jag har också varit med och ägt en Volvo PV 444 -54, som obekymrat fortsatte att gå även fast vi med flit körde den mot träd och till och med över en kajkant. När vi drog upp den (den sjönk aldrig helt) dagen därpå och provstartade den på kajkanten, så gick den i gång på första.<BR>Även en svart Rambler och en grön Cheva Impala -63. Den senare hamnade inne i ett vardagsrum hos någon, när det var glashalt ute och det inte fungerade att svänga. Nej, jag var inte med ? inga personskador.<BR>Och på den tiden då Pite dansar och ler mera allmänt kallades för ?Pite super och spyr? så har jag också varit vittne till ett riktigt rejält och helt kompromisslöst raggarslagsmål.<BR>Katten Malin? Hon har aldrig befunnit sig i en raggarbil. Hon är ju en katt-lady...<BR>Och till nästa gång:<BR>Lev Väl.<BR>Samt rekommendation av Elvis by the Preslys (Sony-BMG) ? en dvd att återkomma till! </P>
