Jaha, då har jag fått sparken. Tusentals människor får sparken varje år och nu vet jag hur de känner sig. Plötsligt rycks hela jobbet eller delar av jobbet bort, i mitt fall det roligaste krönikorna. Det finns en mening med att det finns en uppsägningstid, dels ska personen får en chans att hitta en ny försörjning (om hela jobbet försvinner) dels ska det mentala hinna vänja sig. Jobbet är en stor del av oss, av vår tid och av vårt engagemang. För många av oss är jobbet också vårt största intresse.
Det här är den sista krönikan jag skriver till dig.
När beskedet kom att jag ska skriva en sista krönika tänkte jag ”men, men, men jag har så mycket mer att säga, kunde jag inte fått tre till, sex till …”, men det spelar ingen roll, när jaget har blivit utnött, utbytt, uttjatat och en fräsch och ny röst ska ersätta min som världen nu har tröttnat på att läsa. Jaha, hur står självförtroendet emot det?
”När en dörr stängs, öppnas en annan”, säger en person och så är det, men vilken annan dörr har öppnats? Ser ingen? Hur länge ska jag vänta? Eller ska jag bygga en egen dörr att öppna? Hur vet jag? Hoppa och hoppas att en dörr öppnas innan kraschen mot marken är ett faktum, för här finns ingen fallskärm inte.
Det där är kanske som Karl Marx sa om religionen ”opium för folket”, vi behöver någonting att försköna tillvaron med för att stå ut med att bli ratad. Öppna dig dörr! Dags att skapa magi, fram med trollspöet och voila!
Det där med att få sparken i litet och stort är sammanfattningsvis faktiskt lite så där.
Klart är att det som det lilla jaget inte kan styra över det ska vi inte lägga energi på i för lång stund. Det gäller allt från jobb till relationer.
Ibland borde vi också ge oss själva sparken.
Många av oss stannar i destruktiva mönster, relationer, jobb eller liv för att vi helt enkelt inte vågar ta steget till någonting annat. Många stannar för att vi hoppas att allting ska bli som det var först, när allting var bäst. Det kända är tryggt och hur många vill riskera att få det som Lisa Ekdahl sjunger ”jag gick ur askan in i elden och jag gjorde det med flit, har bränt allting bakom mig och kan aldrig mer gå dit”, hjälp! Andra gör exakt det, bränner allting för att aldrig riskera att få lust att vända tillbaka, för att garantera att ingenting finns att vända tillbaka till, heaven is on earth!
För lite drygt ett år sedan brann mina föräldrars hem ned till grunden. Det var också mitt första egna hem, där jag bodde ensam för första gången i mitt liv, som brann bort. Den plats som jag känt mig riktigt hemma på. Jag stod och höll min mamma i mina armar tills en väninna till henne tog med henne hem till sig. Därefter stod jag och barnen intill min pappa medan vi såg lågorna sluka allt, vildsint, varmt och varulvslikt.
Vi stod lika fyllda av en önskan att göra någonting. Men ingenting fanns att göra.
I veckan brände vi en våreld på strandkanten nedanför det nya hus som nu ståtar vid viken. Huset som är mamma och pappas nya hem. Mycket är likt, men ingenting är samma. Borta är dofterna och borta är sakerna som påminde om barndom, släkt som gått bort och samlande genom liv. Det var en surrealistisk känsla att tända en eld på platsen, surrealistiskt men viktigt för framtiden.
De bästa minnena finns inte i saker, de finns inom oss. Sparade som fotografier, doftförnimmelser och känslor. Det är dags att gå vidare, börja om, se nytt och se framåt, kanske på flera plan.
Det är komplicerat att vara människa. Det är komplicerat att styra sig själv och det är komplicerat att styras av andra.
Jag har älskat att skriva krönikor till dig, varje ord har burit sin mening. Tack du som läst, tyckt och tänkt, du är helt underbar. Jag ser fram emot att läsa min efterträdare, hon kommer att skriva lysande inspirerande och tänkvärda krönikor så klart.
Så vad är det allra sista jag vill säga till dig?
Det är bara en uppmaning att leva. Lev ditt liv och ta reda på vilket liv som du är menad att leva, följ din väg och var inte rädd. Dröm dina drömmar och lev dina drömmar så sanna du kan, gör de du kan till verklighet. Låt aldrig någon annan döda dina drömmar och få dig att leva någon annans dröm.
Vi har kanske bara ett liv, så fortsätt bara framåt.