Mycket vatten har flutit under bron

Det var den 6 juli 1954 och Nisse Malmgren, stadsfullmäktiges ordförande, sägs vara den som fällde detta sammanfattande yttrande vid invigningen av Bergnäsbron för 50 år sedan. Exakt vid vilket tillfälle orden uttalades under denna anmärkningsvärda dag framgår inte av referaten, men ett är säkert: han tillhandahöll prins Bertil den sax, med vilken det traditionella blågula bandet klipptes, innan den officiella första promenaden över bron anträddes ? från stadssidan mot Bergnäset. Ihärdig kamp Decennier av kampanjer, ihärdigt lobbyarbete, motioner i riksdagen, svårigheter att komma överens med statliga myndigheter och inom och mellan kommuner, hade äntligen gett resultat. Många spaltmil hade skrivits i framför allt de lokala tidningarna, mest om nyttan och nödvändigheten av att förena Luleå stad och Bergnäset med en fast broförbindelse. Tanken hade faktiskt funnits redan på 1840-talet utan att man då riktigt förstod de tekniska och ekonomiska problem som måste övervinnas. Nu stod den där, Sveriges då längsta bro över fritt vatten, 896,5 meter lång, 13 meter bred med sju bågspann och en broklaff, så att de stora fartygen skulle kunna ta sig in i Norra hamnen eller upp till Karlshälls träsliperi, som ännu var i drift. Någon exakt uppgift om hur många som var med om brons invigning finns inte men polisen som alltid tillfrågas vid sådana här tillfällen beräknade att det var mellan 15.000 och 20.000 på plats. Solen sken, det hade krattats och sopats och fejats på båda sidorna, mest på Bergnässidan, där allt vad föreningsliv kunde uppbringa förberett sig och nu i högtidsstass stod och väntade på prins Bertil. En stor dag Det var en sån där välsignat vacker dag. Solen sken, det var en högsommartisdag som kändes som en söndag. Ja, det var nog den största dagen i Luleås historia sedan 1887. Stackars gamla ?Trafik?, ångfärjan som troget töffat i ur och skur sedan 1900 och plikttroget tagit på sig ansvaret att frakta folk och fä över det breda sundet, fick finna sig i att vara spela en biroll. Men det var en person som tog tillfället i akt att vara med på sista turen ? Erik Bohnsack, medborgare i Skurholmen, konstsmed i Notviksverkstaden, som också var med på färjans allra första tur vid midsommartid 1900. Det var ingen som talade stora ord om ?den största händelsen? och så vidare den gången. Men man kan föreställa sig vilken märkvärdig händelse det faktiskt var då. Skepparen på den sista färjturen hette Harry Johansson, på den första hette han N L Haller, en befälhavare på Ångermanälven som som slutade sitt liv vid Luleälven några få år senare. Nuförtiden kan en besökare i Luleå knappast ana sig till var färjlägena på ömse sidor älven var belägna. I förlängningen av Repslagargatan respektive Färjvägen fanns bryggorna som erbjöd styrmännen så många problem när stormarna ven på sin tid. Det blåser som bekant i Luleå och det kan man erfara på Bergnäsbron också. Men den står där stabil och oomkullrunkelig, fast en och annan försökt segla på den. Spricka i balk Vid ett tillfälle, 1964, tittade en fiskande ung man från Bergnäset uppåt under ett av spannen och fick syn på en vid spricka i en av rambalkarna, som fick Vägverket att göra en blixtutryckning ? det var armeringsjärnen som höll samman bron. Mest arbete har man fått lägga ned på vägbanan, som slits enormt ? den ursprungliga betongen har fått nya belag av skiftande kvalitet med jämna mellanrum. Och spannen kräver ommålningar ibland, gråskalan skiftar och estetiken bryr man sig inte så mycket om. Funktionen är det viktiga ? och därmed också det vackra om man hyllar det rationella. Inbitna 40- och 50-talister envisas med att beskriva Bergnäset som ett andra Brooklyn, och förebilden är förstås den slitna stadsdel i New York som förbinds med den berömda stålbron över till Manhattan, en annan halvö, som väcker känslor. Brooklyn Tigers verkar vara tandlösa just nu, men de kanske kan hämta inspiration av forna tiders brokämpar, som envetet arbetade för att det till slut skulle bli en bro mellan Bergnäset och Luleå. Det skulle en olycka till för att det skulle bli en ångfärja. Något sådant hände inte Trafik ? däremot blev det snart uppenbart att det inte var ett trafikmedel i tiden. Under 1900-talets första hälft växte motorismen till på ett sätt som vägmyndigheterna inte förutsett. Broförespråkarna gjorde strax efter första världskrigets slut undersökningar av älvbottnen i Sandviksgatans förlängning och fann det utsiktslöst att med den tidens teknik bygga bro i detta läge. Men några år senare tog tankarna på bro fart igen. I mars 1926 kom bron på dagordningen igen genom en artikel i Kuriren under rubriken ?Bro över Lule älv vid Luleå stad. Ett uppslag som snarast bör tagas under diskussion?. Nästa år väcktes den till liv politiskt främst av stadsfullmäktige i Luleå, som i februari beslöt utreda frågan. Landshövding i Norrbotten var Gösta Malm. Den utredningen utmynnade i fem olika förslag, av vilka ett valdes ut och 1932 upprättades arbetsplan som i sin tur underställdes regeringen. Men vägstyrelsen hade man inte lyckats övertyga om behovet av bro just vid Bergnäset. Inom vissa kretsar i Nederluleå ville man att bron skulle byggas vid Gäddvik, där den allra äldsta färjförbindelsen också funnits och där den gamla riksvägen alltid passerat. Det visade sig också att länsstyrelsen gick på den linjen och 1936 fastslog regeringsrätten att Gäddvikslinjen skulle gälla. Notorisk motståndare Att bönderna i Gäddvik tyckte att bron skulle ligga där var känt. Men det fanns bönder i andra delar av södra Nederluleå som tyckte annorlunda och en av dem var den legendariske ?Antnäs-Nisse?, riksdagsmannen Nils-Erik Nilsson, bekant redan från det famösa bondetåget till Stockholm 1914. Han berättade i en intervju i samband med broinvigningen, hur han tillsammans med en deputation från södra Nederluleå gick upp till landshövdingen. Bernhard Gärde hette han då, gammal vattenbyggare, notorisk motståndare till brobygge vid Bergnäset. ?Han var så avvisande, att han rakt höll på att köra ut oss och slog näven i bordet. Mina meddeputerade var inte vana vid så heta argument från konungens befallningshavande och blev förskräckta samt började maka på sig från stolarna för att försvinna. ? Sitt ni gubbar, sade jag då. Vi kommer att vara här, när denne starke man för längesedan är borta, sade jag till dem. Och sedan slog jag också min näve i bordet med eftertryck.? Regeringen hade nog ändå tagit intryck av den opinion som faktiskt fanns för en bro vid Bergnäset, eftersom den redan samma år, alltså 1936, bemyndigade Väg och vatten att göra nya undersökningar, om dessa bekostades av Luleå stad. Så skedde och resultatet avstyrkte regeringen bron i Gäddvik och länsstyrelsen förpliktigade i mars 1939 Luleå stad och Nederluleå vägdistrikt att gemensamt bygga bro vid Bergnäset mot erhållande av statsbidrag. Då hette landshövdingen David Hansén. Som alla vet utbröt det andra världskriget 1 september 1939 och därmed förändrades förutsättningarna igen till Gäddviks fördel. Nu kom militära bedömningar in i bilden ? snabbt behövdes en bro, av strategiska skäl inte alltför nära bromynningen. Älven var dessutom mycket smalare vid Gäddvik och den enda fasta förbindelsen hittills fanns ju fem mil upp över älven i Boden, ett annat känsligt område. En urtima riksdag fattade beslutet 1940 och sedan gick det undan ? bron stod klar i december 1941. Fyra och ett halvt år Det tog fyra och ett halvt år att bygga Bergnäsbron, från det att spaden sattes i marken av dåvarande drätselkammarordföranden Erik Petter Lantz. Då hade brofrågan ältats på nytt i flera år, efter det att den legat nere under kriget. Men frågan hade hållits på sparlåga. Det visade sig ju ganska snart att Gäddviksbron ingalunda blev den avlastning på färjtrafiken man trott. Under krigsåren hade också flygbaskåren etablerats på Kallaxheden och utbyggnaden av järnverket krävde långa och kostsamma transporter av s

Mycket vatten har flutit under bron

Äntligen var det dags ? ingen avgång att missa, bara ge sig över när det passar.?Det är den största händelsen i Luleå sedan den stora stadsbranden 1887!?

Äntligen var det dags ? ingen avgång att missa, bara ge sig över när det passar.
?Det är den största händelsen i Luleå sedan den stora stadsbranden 1887!?